Gästkrönika: Thank God it´s Friday!

Aldrig hört talas om honom?
Inte jag heller, förrän i våras, trots att jag följt engelska ligan sedan tidigt 70-tal. 

Men vildhjärnan från Londonförorten Acton har varit helt okänd utanför Reading där han blev en legend. 

Friday var en supertalang.
En explosiv blandning av självdestruktiva spelgenier och uppkäftiga fotbollsrebeller som George Best, Stan Bowles och Paul Gascoigne som struntade i träningarna och slarvade bort sin karriär. Som charmade och satte skräck i sin omgivning.

Kompromisslös hårding

Friday hade kunnat bli ett givet namn i det engelska landslaget.
En världsstjärna.
Det påstår alla som såg honom spela.
Han var exceptionell och kunde dominera en match totalt.
Han var en Nacka Skoglund på crack.
En Johnny Thunders i shorts.
En naturbegåvning som hamnade i fängelse, knarkade och söp bort sitt liv. 

Men Friday var inte bara en bländande tekniker och målspottare med en fantastisk bollkontroll och briljant speluppfattning. Han var också en kompromisslös hårding som en gång spelade med ett brutet ben i ena foten. En krigare som både gav och tog brutala tacklingar, trots att han spelade utan benskydd. 

När Friday gick i däck vägrade han låta sjukvårdaren komma in. Istället ruskade han på sig och reste sig upp.
Och gav igen.
Jag vet, så får man inte tänka nuförtiden.
Det är politiskt inkorrekt att hylla den gamla, ruffiga engelska fotbollsstilen, men det skiter jag i. 

Sparkade Lawro i ansiktet

Jag saknar verkligen den typen av spelare i vår blodröda Liverpooltröja nu när så många faller så fort motståndaren bara blänger lite surt på dom.
I sin näst sista match, mot Brighton, tröttnade Friday på den blivande Liverpoolstjärnan Mark Lawrensons uppvaktning, väntade in en glidtackling och sparkade honom i ansiktet. Friday fick förstås rött kort. 

Det sägs också att han sen bröt sig in i motståndarnas omklädningsrum och sket i Lawrensons väska för att få sista ordet.
Friday hade samma attityd på som utanför planen.
Han gick sin egen väg och vägrade ta skit från nån.
Rockbandet Super Furry Animals hyllade honom med en singel.
Den hette förstås The Man Don´t Give A Fuck.

Levde som varje dag var hans sista

Robin Friday var en bråkstake redan som barn.
Han hoppade av skolan när han var femton. Han började knarka, åkte fast för stöld och hamnade på ungdomsvårdsskola. Han var tjejtjusaren och partyprissen som blev en chock för det konservativa förortslivet. 17 år gammal gifte han sig första gången – med en svart tjej. 

Skandalen var ett faktum i det rasistiska Acton. Inte blev det bättre när dom sen fick en dotter ihop. Friday gifte sig två gånger till – och skiljde sig lika många gånger.
När han var 20 jobbade han som takläggare, ramlade från en byggställning och landade på en flera decimeter lång spik. Spiken trängde genom kroppen, bara millimetrar från hjärtat. Friday klarade livhanken med en hårsmån. Flera som kände honom påstår att olyckan förändrade hans liv. Han blev totalt orädd och levde som om varje dag var hans sista.

Rock around the clock

Egentligen gillade Robin Friday musik mer än fotboll.
Han hängde på rockklubbarna vid Chalk Farm och diggade hårdrock. Janis Joplin var hans stora idol. Var han än bodde dånade stereon på högsta volym nätterna igenom – tills han blev vräkt och tvingades flytta.
Trots att alla vara överens om Fridays gudabenådade talang fick han nobben av klubbar som QPR, Brentford och Chelsea. Istället lirade Friday på skoj för en liten klubb i en lokal liga tills han fick kontrakt med Reading i division 4. 

Krönikan fortsätter under bilden.

Historierna om Robin Friday är många.
I en match mot Tranmere i mars 1976 gjorde han ett mytomspunnet mål. Friday stod på gränsen av straffområdet, dämpade en lång passning med bröstet, fortfarande hängande i luften, vände sen 180 grader och klippte in bollen i bortre krysset. Domaren i matchen, Clive Thomas (som dömde i fotbolls-VM två år tidigare), kom helt av sig och applåderade spontant. 

Karriären blev kort

Men Friday var också alla fotbollstränares mardröm.
Under sin första träning med Reading försökte han medvetet sparka ner så många av lagets stjärnor som möjligt. Han hinkade litervis med starköl, knarkade, åkte i fängelse, slogs och levde rövare. Ibland var han full även när han spelade match - men ändå bäst på plan.
Friday var portad på de flesta pubarna i Reading. En gång dök han upp på en klubb iklädd överrock och militärkängor. Under rocken, som han slet av sig på dansgolvet, var han helt naken. 

När Reading tog klivet upp till division 3, mycket tack vare Robin Friday, firade han genom att supa bort hela sommaren på en hippiekoloni i Cornwall.

Karriären blev kort för Friday.
Mellan 1974 och 1976 spelade han 121 matcher för Reading, sen såldes han till Cardiff. På ett klassiskt foto från 1977 och en match mellan Cardiff och Luton gestikulerar Friday ”Fuck you” till motståndarnas målvakt Milija Aleksic efter att han gjort sitt andra mål. 

I en annan match, mot Fulham, gjorde Friday också två mål genom att snurra upp Bobby Moore, lagkapten när England vann VM 1966 – och dessutom ta punggrepp på ikonen. 

Resten av matchen sprang en fly förbannad Moore bara omkring och jagade Friday och glömde helt bort att hålla ihop backlinjen. 

Boken ska bli långfilm

Men Friday lade skorna på hyllan redan efter en säsong i Cardiff.
Utbränd, bara 25 år gammal, och började asfaltera tak igen. 

Det värker i själen när jag tänker på att han knarkade ihjäl sig i förtid och dog, bara 38 år gammal, strax före jul 1990. 

The Greatest Footballer You Never Saw är den hjärtskärande sannsagan om den långhårige, tatuerade och kedjerökande Friday som med ring i örat och kläder från hippiesäljarna på Kensington Market mer såg ut som en sliten rockstjärna än en fotbollsspelare. 

Boken kom 1997 och är skriven av Oasis-basisten Paul McGuigan och musikjournalisten Paolo Hewitt.
Nu läser jag att den ska bli film.
Robins tvillingbror Tony lever fortfarande. Han var en hyfsad spelare på sin tid, men är för gammal och ska inte vara med. 

Huvudrollsinnehavaren är utsedd, men ännu hemlig.
Det känns som det kvittar.
Det finns inte en chans att dom hittar nån som kan göra Robin Friday rättvisa på film. 

Till sist … Apropå Reading FC - målvakten i det lag som Robin Friday spelade i hette Steve Death. Det måste vara världens coolaste namn.

YNWA - alltid!

Thomas Nilsson

Inlagt av: