Liverpool FC Supporters Club
SWEDEN

Hillsborough

Hillsboroughkatastrofen inträffade den 15 april 1989. Det var FA-cupsemifinal mellan Liverpool och Nottingham Forest på Hillsborough i Sheffield och upplagt för ännu en stor fotbollsfest. Men det kom istället att handla om en av de största katastroferna i fotbollens historia.

Valet av stadion, dålig organisation och kontroll samt en oerfaren polisledning låg bakom katastrofen. Resultatet av detta blev förödande. 96 Liverpoolsupportrar omkom och 766 skadades.

Katastrofens omfattning slutar dock inte där, utan handlar i största grad även om orättvisa, lögner och maskopi. 

Vi ger här en kortare inblick i vad som hände.

Bakgrund

På 80-talet drogs fotbollen i England med stora huliganismproblem, med planinvasioner och oroligheter både före och efter matcher. För att förhindra detta placerade man på arenorna ut stålfängsel och i vissa fall även tagtråd mellan åskådarna och planen.

Liverpool och Nottingham hade mötts i FA-cupsemifinal på Hillsborough redan ett år tidigare. Liverpoolfans lämnade redan då in klagomål på den press som förekom i folkmassan på läktarsektionen Leppings Lane, som ledde till att Liverpool FC lade in ett formellt klagomål till FA inför semifinalen.

Inför matchen

Liverpoolfansen tilldelades den mindre sektionen på Hillsborough - Leppings Lane. Med Liverpools stora stöd och intresset för matchen, så ifrågasattes valet kraftigt. Men supportrarna ställde in sig på det, en del av dem hade gått igenom samma sak året innan och trodde att de var förberedda på vad som väntade.

På lördagsmorgonen begav sig supportrarna med bil, buss och tåg mot Sheffield. Avspark var i vanlig ordning satt till klockan 15.00 och fansen ombads ta plats femton minuter innan. Karnivalstämning rådde vid områdena runt stadion. Detta skulle dock snart förändras.

Vid 14-tiden ökade folkmängden runt Leppings Lane dramatiskt och många av bussarna började anlända efter långa förseningar på grund av vägarbeten och poliskontroller längs vägen.

Vid 14.30 var folkmassan oöverskådlig och det gick inte längre att köa normalt. Problemen blev inte mindre av att supportrarna genomsöktes på väg in till stadion.

På väg in i en flaskhals

Supportrarna var på väg in i en flaskhals. Totalt fanns 25000 Liverpoolsupportrar på plats. 10000 av dem skulle ta sig in till ståplatssektionen Leppings Lane genom tre grindar och sju vändkors. Som om detta inte var nog, så skulle även supportrarna med sittplatsbiljetter till West Stand, ovanför ståplats, också ta sig in genom samma utrymme.

Situationen blev allt värre och trycket från de tusentals bakom dem som var på väg in, gjorde att de på insidan fick problem att andas. Samtidigt fortsatte antalet supportrar som ville in att öka för varje minut på utsidan. De som var med om Hillsborough beskriver att man förlorade kontroll över situationen när man kom in i den oorganiserade kön, den stora och täta folkmassan gjorde att när man väl var i kön, så kunde man inte ta sig ur den.

Utanför stadion hade polismästare Marshall ansvaret. I det här läget hade inga åtgärder tagits för att lösa situationen, men situationen oroade polisen. En polisman bad om att avsparken skulle flyttas fram, för att försäkra supportrarna om att de inte skulle behöva missa något. Begäran avslogs. En annan polisman kom med förslaget att öppna utgångarna för att lätta på trycket på utsidan. Marshall var motvillig till detta eftersom det skulle innebär okontrollerad åtkomst till stadion.

Bristen på organisation och kontroll var uppenbar. Supportrarna satt nu fast i en flaskhals och kunde inte flytta sig förutom dit folkmängden ledde dem. På insidan kämpade supportrarna nu för sin överlevnad.

Slutligen bad Marshall polismästare Duckenfield, som hade det totala ansvaret för dagen om att öppna utgången (Gate C). Duckenfield hade nästan ingen erfarenhet av polisarbete i samband med fotbollsmatcher och saknade helt erfarenhet av en sådan stor match. Duckenfield tvekade, men gav slutligen order om att öppna utgången.

Kampen för överlevnad

Gate C öppnades och polisen dirigerade supportrarna genom. Tidigare år fanns poliser och/eller matchvärdar på plats för att stoppa supportrar genom tunneln in till de centrala sektionerna när det blev fullt. Istället hänvisade man folket till sidosektionerna. 1989 fanns inga sådana direktiv och supportrarna styrdes rakt in i de redan överfyllda centrala sektionerna.

I det här läget rådde fullständig panik bland supportrarna. Folk kämpade med att försöka ta sig över stängslena i kampen för överlevnad. Från West Stand ingrep man genom att dra supportrar upp på sittplatsläktaren, iniativ som räddade många liv denna dag.

Polismästare Duckenfield valde i detta läge att kalla in förstärkning, inklusive hundförare. Inte för att hjälpa supportrarna, utan för att undvika en planinvasion, vilket visar att Duckenfield inte hade någon koll på situationen. En heltokigt beslut, rent av vansinnigt med tanke på att han befann sig i kontrollrummet med klar utsikt över Leppings Lane och hade tillgång till övervakningskameror med zoom. Senare besök i kontrollrummet visade att kamerornas zoomfunktion var så bra att det gick att se folks ögonfärg på läktarsektionerna.

I de central sektionerna på Leppings Lane var katastrofen nu ett faktum. Folk låg döda och andra var på väg att dö. Ansikten krossades mot stängslena. Supportrarna var så tätt packade att många dog ståendes. Många av de som fortfarande andades försökte att riva ner stängslet för hands.

De som hade lyckats att komma över stängslet eller lyckats komma undan när en mindre gång öppnades, kunde inte heller göra mycket för att hjälpa andra. Samtidigt stod sidosektionerna tomma. Istället för att hjälpa supportrarna, så inriktade de flesta poliserna på att knuffa tillbaka supportrar in mot Leppings Lane.

Matchen satte likväl igång kl 15.00 och Peter Beardsley hann träffa trävirket, innan matchen blåstes av kl 15.06. Spelarna visste inte omfattningen av orolighetera och satt i omklädningsrummet i väntan på att matchen skulle återupptas. Det gjorde den aldrig.

Planen började snart likna ett slagfält, när döda kroppar lades ut och skadade supportar vandrade omkring skakade och förvirrade. Samtidigt pågick fortfarande kampen för överlevnad och att försöka rädda liv. Nya försök gjordes för att få polisen att förstå allvaret i situationen, reklamskyltar revs ner och användes som bårar och transporterade supportrar till den bortre änden av planen i hopp att de skulle få behandling.

Liverpoolsupportrarnas insatser och mod räddade livet på många människor, samtidigt hade katastrofen kunnat kosta många fler liv om Beardsleys skott letat sig i mål, då glädjen över ett mål hade förvärrat situationen på Leppings Lane ytterligare. De flesta som var på plats, och som nu lämnade Hillsborough kände inte till omfattningen av vad som hänt när de lämnade stadion. Många fick informationen på väg hem.

Totalt dog alltså 96 supportrar i samband med Hillsboroughkatastrofen, varav 89 män och 7 kvinnor. Majoriteten var under 30 år gamla. De flesta dödsfallen skedde längst fram på de centrala läktarsektionerna på Leppings Lane. 730 personer skadades på insidan av stadion och 36 personer utsidan. Tusentals fick mentala problem av händelsen och flera självmord efter Hillsborough kan kopplas direkt till katastrofen.

Anfield en samlingsplats

Anfield som normalt sett inte var tillgängligt för supportrarna förutom matchdagar, öppnades upp och blev en samlingsplats för supportrar, sörjande och de som varit på Hillsborough den dagen. The Kop, Liverpools berömda ståplatssektion, fylldes med halsdukar och stora delar av planen fylldes med blommor. Evertonsupportrarna gick samman med Liverpoolsupportrarna och staden Liverpool stod enad i katastrofen.

Lögner och bojkotten av The Sun

Mediabevakningen inleddes med att ge supportrarna skulden för katastrofen. Onsdagen efter katastrofen gick The Sun ut med lögner om att Liverpoolfans stulit från de som låg döda, kissade på poliserna och slog poliser medan de gav första hjälpen. Politiskt hade Liverpool som stad redan övergivits av Margret Thatcher.

På Merseyside ledde detta till vansinne, tusentals kopior av tidningen stals och brändes. Detta ledde även till en bojkott av tidningen på Merseyside, en bojkott som fortfarande pågår. Bojkotten har kostat tidningen miljontals pund. I ett försök att få slut på bojkotten kom tidningen slutligen med en ursäkt 2004. Ursäkten fick plats på sidan 8, till skillnad från lögnerna som prydde förstasidan. Ursäkten gick inte hem och bojkotten mot The Sun fortsätter i stor skala.

Före The Sun gick ut med sina lögner hade de en upplaga på Merseyside i storleksordningen 200000 tidningar om dagen. Idag ligger den på ca 12000 och de flesta tidningsstånden bojkottar tidningen helt.

Peter Sampara, känd Liverpoolsupporter med alla sina badges, överlevde katastrofen: "The Sun´s ursäkt är för lite och för sent. De har valt att göra det på grund av ekonomi, inte moral. En del folk säger förlåt och glöm, men den förnedring de orsakat de som dog och deras släktingar. Varför skall The Sun förlåtas?"

Kampen för rättvisa och Taylorrapporten

Liverpoolfansen hängdes alltså ut som syndabockar för katastrofen i media. Detta hade stor effekt även på kommande rättsfall, där de ansvariga beskyddades i rätten istället för att ställas till svars för katastrofen.

Den 15 maj 1989, en månad efter katastrofen, inleddes en utredning under ledning av domare Taylor. I sin första rapport (The Interim Report) framkom bland annat att den direkta anledningen till katastrofen var att utgången öppnades, samtidigt som tillträdet till de centrala sektionerna inte spärrades av. Det ledde till överbefolkning i de centrala sektionerna.

Rapporten togs väl emot av familjerna till de omkomna. Taylor lade skulden på polisen, men lät samtidigt övriga inblandade komma undan. FA ifrågasattes inte för valet av Hillsborough. Under utredningen togs 3500 vittnesmål emot och ytterligare 1500 skriftliga redogörelser togs emot.

I sin slutgiltliga rapport, valde Taylor dock istället att inrikta sig på framtida säkerhet på fotbollsarenorna (något som ledde till att samtliga arenor i högsta ligan idag endast har sittplatser). Ingen pekades dock ut som ansvarig för att katastrofen inträffade. I den här rapporten valde Taylor nu att kritisera FA för att man inte tagit ställning till om Hillsborough var lämplig att använda. Men det framgick inte att det huvudanledningen bakom katastrofen. Sheffield Wednesday fick kritik för att Leppings Lane inte var i tillfredsställande skick.

Hillsborough Justice Campaign Shop

Mittemot den välkända puben The Albert, finns Hillsborough Justice Campaign Shop. Här är öppet 2-3 timmar innan match och en kort tid efter slutsignalen. Läget precis vid stadion, gör att det är svårt att undgå att lägga märke till den. I shoppen säljs bland annat böcker, t-shirt och posters. Det går även utmärkt att lämna ett bidrag till kampanjen här. På väggarna finns mycket bilder om Hillsborough och Liverpool FC. På matchdagarna används ovanvåningen som en mötesplats för supportrar. Lokalerna används också som kontor för kampanjen. 

Hillsborough Independent Panel

En oberoende panel, tillsatt av regeringen, publicerade en ny rapport om olyckan den 12 september 2012. Panelen har under 18 månader granskat de 450 000 sidor med dokument relaterade till olyckan och kommit fram till att polis och myndigheter försökte mörklägga sina misstag och att oskyldiga Liverpool-fans felaktigt beskylldes för att 96 människor miste livet.

The Hillsborough independent Panels rapport visar att familjerna har haft rätt hela tiden. Att fansen, de anhöriga och supportrarna har utsatts för orättvisa. Rapporter och dokument om katastrofen har ändrats för att undanhålla sanningen. Fansen har anklagats för att ha forcerat grindarna, vara fulla, attackera polisen, urinerat på och rånat de döda. Fansen har anklagats för att orsaka katastrofen.

Den brittiske premiärministern David Cameron har bett om ursäkt till familjerna för denna orättvisa, leda och osanning som de befunnit sig i 26 år.

Här är några av Camerons uttalanden:

”Det som hände den dagen var fel ”.

”Det var fel att de ansvariga visste att Hillsborough inte klarade säkerhetskraven men ändå lät matchen spelas”.

”Det var fel att familjerna fått vänta så länge och kämpa så hårt för att få fram sanningen”.

”Det var fel att polisen ändrade uppgifterna av vad som hände och försökte skylla på fansen”.

Tisdagen den 26 april 2016 – Day of Justice!

Efter 27 års väntan fick de efterlevande och sörjande familjerna sin efterlängtade rättvisa!
Juryn i domstolen Birchwood Park, Warrington, fastslog efter drygt två år med tusentals vittnesförhör att Liverpoolfansen inte hade någon skuld till Hillsborough-katastrofen och att de 96 miste sina liv på grund av oaktsamhet av polismyndigheterna.

De 96 Liverpoolfans som kvävdes och klämdes till döds på Hillsbororugh blev oskyldigt och olagligt dödade, ansåg juryn som bestod av sex kvinnor och tre män.

Inte heller var det skarorna av tusentals fans som skapade faran utanför läktaren eller arenan.

Juryn fastslog istället att Chief Superintendent David Duckenfield, som hade ansvaret för polissäkerheten under semifinalen, begick ett brott då han inte sörjde för fansens säkerhet på läktarsektionen Leppings Lane och att det var en rad polisiära misstag som skapade den ödesdigra katastrofen.

De efterlevande familjerna som var på plats vid domstolen grät och jublade av lättnad, efter 27 år av kamp och lång väntan.

Juryn fastslog också:

* Polisens misstag låg till grund för den livsfarliga situationen på Hillsborough

* Felaktiga beslut av ansvariga polisbefäl (bl a David Duckenfield) skapade trängseln på läktarsektionen Leppings Lane

* Polisen fattade ett ödesdigert beslut som öppnade Leppings Lane och stängde övriga entréer

* Defekter på arenan bidrog till katastrofen

* Brister och fel i säkerheten på Hillsborough Stadium

* Polisens fördröjning av att inse den akuta faran bidrog till katastrofen

* Nödhjälp och ambulans försenades p g a polisens försumligheter

Politikern Andy Burnham grät när han kommenterade juryns utslag:

"Efter 27 år är det äntligen verklig rättvisa för de 96, deras familjer och för alla Liverpoolsupporters. De överlevande kan äntligen bli ihågkomna för vad de var den där dagen – hjältarna på Hillsborough som försökte hjälpa andra fans."

"Hillsborough Independent Panel gav oss sanningen, denna gång fick vi rättvisa. Nästa steg måste bli ansvarsbiten."

"I 27 år har polisen konstant beskyddat sig själva istället för att beskydda de som drabbades av tragedin på Hillsborough. Folk måste stå till svars för sina handlingar med åtal som följd", avslutade Labour-politikern.

Här kan du höra supporterklubbens ansvarige Pelle Ehnberg uttala sig om katastrofen i P1:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6419649

Fler länkar i ämnet

http://www.lfc.nu/nyheter/33501/bilder-antligen-rattvisa

http://www.lfc.nu/nyheter/33499/ordforanden-var-viktigaste-seger-nagonsin-jft96


De 96 som aldrig kom hem – vi glömmer er aldrig!

  • John Alfred Anderson (62)
  • Colin Mark Ashcroft (19)
  • James Gary Aspinall (18)
  • Kester Roger Marcus Ball (16)
  • Gerard Bernard Patrick Baron (67)
  • Simon Bell (17)
  • Barry Sidney Bennett (26)
  • David John Benson (22)
  • David William Birtle (22)
  • Tony Bland (22)
  • Paul David Brady (21)
  • Andrew Mark Brookes (26)
  • Carl Brown (18)
  • David Steven Brown (25)
  • Henry Thomas Burke (47)
  • Peter Andrew Burkett (24)
  • Paul William Carlile (19)
  • Raymond Thomas Chapman (50)
  • Gary Christopher Church (19)
  • Joseph Clark (29)
  • Paul Clark (18)
  • Gary Collins (22)
  • Stephen Paul Copoc (20)
  • Tracey Elizabeth Cox (23)
  • James Philip Delaney (19)
  • Christopher Barry Devonside (18)
  • Christopher Edwards (29)
  • Vincent Michael Fitzsimmons (34)
  • Thomas Steven Fox (21)
  • Jon-Paul Gilhooley (10)
  • Barry Glover (27)
  • Ian Thomas Glover (20)
  • Derrick George Godwin (24)
  • Roy Harry Hamilton (34)
  • Philip Hammond (14)
  • Eric Hankin (33)
  • Gary Harrison (27)
  • Stephen Francis Harrison (31)
  • Peter Andrew Harrison (15)
  • David Hawley (39)
  • James Robert Hennessy (29)
  • Paul Anthony Hewitson (26)
  • Carl Darren Hewitt (17)
  • Nicholas Michael Hewitt (16)
  • Sarah Louise Hicks (19)
  • Victoria Jane Hicks (15)
  • Gordon Rodney Horn (20)
  • Arthur Horrocks (41)
  • Thomas Howard (39)
  • Thomas Anthony Howard (14)
  • Eric George Hughes (42)
  • Alan Johnston (29)
  • Christine Anne Jones (27)
  • Gary Philip Jones (18)
  • Richard Jones (25)
  • Nicholas Peter Joynes (27)
  • Anthony Peter Kelly (29)
  • Michael David Kelly (38)
  • Carl David Lewis (18)
  • David William Mather (19)
  • Brian Christopher Mathews (38)
  • Francis Joseph McAllister (27)
  • John McBrien (18)
  • Marian Hazel McCabe (21)
  • Joseph Daniel McCarthy (21)
  • Peter McDonnell (21)
  • Alan McGlone (28)
  • Keith McGrath (17)
  • Paul Brian Murray (14)
  • Lee Nicol (14)
  • Stephen Francis O'Neill (17)
  • Jonathon Owens (18)
  • William Roy Pemberton (23)
  • Carl William Rimmer (21)
  • David George Rimmer (38)
  • Graham John Roberts (24)
  • Steven Joseph Robinson (17)
  • Henry Charles Rogers (17)
  • Colin Andrew Hugh William Sefton (23)
  • Inger Shah (38)
  • Paula Ann Smith (26)
  • Adam Edward Spearritt (14)
  • Philip John Steele (15)
  • David Leonard Thomas (23)
  • Patrick John Thompson (35)
  • Peter Reuben Thompson (30)
  • Stuart Paul William Thompson (17)
  • Peter Francis Tootle (21)
  • Christopher James Traynor (26)
  • Martin Kevin Traynor (16)
  • Kevin Tyrrell (15)
  • Colin Wafer (19)
  • Ian David Whelan (19)
  • Martin Kenneth Wild (29)
  • Kevin Daniel Williams (15)
  • Graham John Wright (17)
  • Länkar