Nästa match (Premier League)

Crystal Palace klubbmärke Crystal P (B)

lördag 23 nov 16:00

Make us dream

Den 1 juni 2004 presenterades Rafael Benitez som ny manager.

Den 44-årige spanjoren, som inom loppet av några säsonger hade guidat Valencia till två La Liga-titlar och en UEFA-cuptitel, fick tuffaste tänkbara start på posten. Först och främst tvingades han övertyga/övertala Steven Gerrard att inte skriva på för hårdsatsande Chelsea och dessutom förmå Michael Owen att skriva på ett nytt kontrakt.

Han misslyckades med det senare (Owen försvann till Real Madrid i augusti) men det skulle visa sig bli rätt okej i alla fall...

Under sin första säsong misslyckades Benitez att förbättra Liverpools ligaform, men det gick desto bättre i Ligacupen och Champions League.

Nyförvärven Xabi Alonso (Real Sociedad) och Luis Garcia (Barcelona) blev snart varma i kläderna och 24-årige Steven Gerrard blommade snabbt ut till en världsstjärna under Rafas vägledning. Ett annat genidrag från Benitez var att skola om Jamie Carragher till mittback bredvid Sami Hyypiä.

Gerrards 3-1-mål i den avgörande Champions League-omgången mot Olympiakos i november -04 är en klassiker.

I Ligacupens final på Millenium Stadium i mars 2005 blev det förlust mot Chelsea med 3-2 efter förlängning. Liverpool var för övrigt bara några få minuter från segern under ordinarie tid då Gerrard svarade för ett självmål.

Säsongens stora händelse var annars Champions League-finalen, dit Liverpool tog sig via imponerande segrar över Juventus i kvartsfinalen och Chelsea i semifinalen. 

Den avgörande semin på Anfield blev en klassiker då Luis Garcias tidiga "spökmål" räckte till avancemang.

I finalen, som spelades på Atatürk-stadion i Istanbul den 25/5 2005, mötte man italienska Milan. 

Liverpool fick en mardrömsstart och i paus var ställningen 0–3. Total förnedring. 

Men så skedde det otroliga; tre mål inom loppet av sex minuter i andra halvlek genom Steven Gerrard, Vladimir Smicer och Xabi Alonso gjorde att matchen slutade 3–3 efter förlängning och kom att avgöras på straffar.

Målvakten Dudek räddade två straffar och Liverpool vann med 3–2 och tog därmed hem sin femte seger i Europacupen och bucklan för alltid.

Då Liverpool inte hamnade bättre än femma i ligan skulle laget inte fått möjlighet att försvara sin Champions League-titel, men till slut gavs man, som regerande mästare, chansen att gå in i första kvalomgången.

Det gick dock inte lika bra som föregående säsong då laget blev utslaget av Benfica i åttondelsfinalen. 

Liverpool vann istället en dramatisk FA-cupfinal mot West Ham på Millenium Stadium i Cardiff efter två utomjordiskt vackra mål av Steven Gerrard och ett av Djibril Cissé (3-3). Liverpool vann sedan på straffar.

2006/2007 tog man sig åter hela vägen till final i Champions League och precis som två säsonger tidigare stod Milan för motståndet i Aten. Den här gången tog dock italienarna revansch genom att vinna matchen med 2-1 - trots att Liverpool dominerade spelmässigt.

* Gillett och Hicks lovade guld och gröna skogar när de köpte klubben våren 2007 men det höll på att sluta i konkurs hösten 2010.

En annan viktig händelse den säsongen var försäljningen av Liverpool FC. 

Aktieägaren David Moores medgav utan omsvep att han inte hade de ekonomiska muskler som krävdes för att Liverpool skulle ta nästa kliv mot toppen. Efter förhandlingar med olika intressenter klev till sist två amerikanska miljardärer – Tom Hicks och George Gillett – in och köpte klubben för motsvarande 2,5 miljarder kronor. 

Allting frid och fröjd - trodde alla. Men istället blev det starten på tre och ett halvt år långt mardrömsförhållande med fansen och framförallt med Bentiez. Hicks och Gillett lovade guld och gröna skogar (arenabygge och andra satsningar) som aldrig infriades och de lånade enorma belopp från olika bankinstitut istället för att använda sina egna pengar. Klubbens ekonomi sjönk till botten.

Men mer om detta nedan.  

Samma sommar värvades den 23-årige skyttekungen Fernando Torres från Atletico Madrid för att ta upp jakten på större titlar och han blev omedelbart en publikfavorit på Anfield.

6 november samma år skrev Liverpool Champions League-historia genom att vinna med 8-0 mot turkiska Besiktas på hemmaplan, vilket fortfarande är den största segermarginalen i turneringen.

2008/2009 nådde laget kvartsfinalplats i Champions League och slutade på andra plats i ligan bakom Manchester United.

2009/2010 misslyckades Rafa med att ta laget vidare från gruppspelet i Champions League för första gången. Efter uttåget blev det spel i Europa League där man tog sig till semifinal, men förlorade mot Atletico Madrid.

Liverpool föll ihop som ett korthus i ligan och slutade på sjunde plats. Den 3 juni 2010 meddelade klubben att man hade kommit överens med Benitez om att säga upp hans kontrakt.

Trots förhållandevis knappa resurser (jämfört med Chelsea och Manchester United) och ständiga fighter och konfrontationer med den amerikanska ägarduon George Gillett och Tom Hicks (som ville sparka honom på grund av samarbetssvårigheter) lyckades Rafael Benitez trots allt förvandla Liverpool FC till en utmanare om de stora titlarna.

Rafa fick sällan den uppbackning som han önskade gällande transfers. Han bad exempelvis om medel att köpa, vid den tidpunkten, relativt okända spelare som David Silva (Valencia) och Dani Alves (Sevilla) men fick kalla handen av ägarna.

Det är förstås lätt att undra hur långt Benitez hade kunnat föra LFC-skutan om han hade haft Fenway Sports Groups ekonomiska muskler och ägaren John W Henry i ryggen.

Sammanfattning: Utan tvekan en av klubbens främsta managers genom tiderna. 

Spanjoren åstadkom följande under sina sex säsonger vid rodret:

Premier League: 2:a (2009), 3:a (2006), 3:a (2007)

Champions League: Seger 2005, finalförlust 2007, semifinal 2008, kvartsfinal 2009

FA-cupen: Vinst 2006

Ligacupen: Finalförlust 2005

VM för klubblag: Finalförlust 2005

Supercupen: Seger 2005 

Community Chield: Seger 2006

* Sex mardrömsmånader för Roy Hodgson.

Den 1 juli 2010 offentliggjorde klubben att man tecknat ett treårskontrakt med 63-årige Roy Hodgson, som bara några månader tidigare utsetts till Manager of the Year av FA och tränarkollegorna.

Den sympatiske Sverigebekantingen (Halmstad, Malmö, Örebro...) hade just avslutat en framgångsrik säsong med Fulham (ledde laget till final i Europa League) och ansågs vara rätt person att leda Liverpool FC in i framtiden.

Managervistelsen blev emellertid en mardröm för "Woy".

Läget i klubben var dystert, avsevärt mycket värre än vad Hodgson ens vågat drömma om när han tackade ja till posten. 

Fernando Torres ville bort men övertalades att stanna tills dess att klubben lyckats reda ut sina ekonomiska bekymmer, Javier Mascherano uppvaktades av Barcelona (och stack dit direkt efter säsongsstart) och det saknades pengar i kassaskrinet. Under samma period cirkulerade illavarslande rykten om att klubben stod vid ruinens brant.

Samtidigt stod det snabbt klart att Roy inte var den ledare Liverpoolfansen ville ha. Alla visste att Hodgsons fotbollsfilosofi inte var "The Liverpool Way". 

Kenny Dalglish, som numera var anställd vid The Academy och ingick i den kommitté som sedermera tillsatte Roy, föreslog sig själv som "tillfällig manager" vid ett tillfälle, något som dock röstades ned av Christian Purslow, daglig ledare i LFC.

Under sommaren lyckades Hodgson värva Joe Cole på fri transfer från Chelsea, något som kändes som en lovande start men utvecklades till en flopp.

Och det var inte slut med det. Roy hämtade även in mediokra namn som Christian Poulsen och Paul Konchesky, spelare som han tidigare jobbat ihop med och trodde på. I tillägg hade han fått serben Milan Jovanovic i "arv" efter Benitez. 

Fansen muttrade, Hodgson huttrade. Snaran drogs långsamt åt.

Efter bara drygt sex månader, januari 2011, fick Roy Hodgson sparken efter idel svaga resultat i ligan.

Sammanfattning: Roy kom till Liverpool under värsta tänkbara period. En populär manager hade just fått kicken, klubbens ekonomi var körd i botten, ägarduon Gillett/Hicks hade förklarat varandra krig, en särskild styrelse tillsattes (mot ägarnas vilja) för att förhandla med Bank of Scotland och försöka sälja/rädda klubben undan konkurs. På toppen av allt detta rådde dessutom allmän oro i spelartruppen.

Det dröjde inte länge förrän rutinerade Roy fick ett nytt jobb i West Bromwich och efter en lyckad säsong stod det inte länge på förrän han utsågs till Englands förbundskapten i maj 2012.

Konurshot & Försäljning

* Sommaren / hösten 2010 klev den skicklige affärsmannen Martin Broughton (t v) in i styrelsen och hjälpte Ian Ayre och Christian Purslow i arbetet med att rädda och sälja Liverpool FC.

Vid den här tidpunkten utfördes ett vilt krig i kulisserna för att rädda Liverpool FC undan konkurs, som var nära förestående.

Ian Ayre och Christian Purslow tillsatte affärsmannen Martin Broughton som styrelseordförande (mot Hicks och Giletts vilja) och påbörjade förhandlingar med advokater från Bank of Scotland, som i sin tur lånat ut enorma belopp till Hicks/Gillett. 

* Längst t v Tom Werner, klubbordförande sedan december 2010 och längst t h FSG:s ägare John W Henry. I mitten ses Kenny Dalglish, Henrys fru Linda och Ian Ayre.

I oktober 2010 såldes Liverpool FC till New England Sports Ventures (fr o m mars 2011 Fenway Sports Group) för 3,1 miljarder kronor till de amerikanska affärsmännen John W Henry och Tom Werner.

Hicks och Gillett replikerade med en rad anklagelser och beskyllningar mot de ansvariga – Broughton, Purslow och Ayre.

Detta ledde i sin tur till rättsliga procedurer och en svettig stämningsansökan på 10 miljarder kronor, men efter en tid enades parterna om förlikning, vars villkor är konfidentiella.

”Vi har målsättningen att stabilisera klubben och föra tillbaka Liverpool FC till sin rättmätiga position i engelsk och europeisk fotboll. Vi har en historia av att vinna, och i dag vill vi att LFC:s supportrar ska veta att vi har för avsikt att återinföra det i denna stora klubb”, skrev Henry och Werner i ett uttalande direkt efter övertagandet.

The King is back – Long Live The King

*  Legend som styrde LFC-skutan i land med säker hand.

Kenny Dalglish återvände i januari 2011, nästan 20 år efter sitt sensationella avhopp från managerposten. 

Vårsäsongen blev lyckosam då Dalglish lyfte laget från tolfteplats till sjätteplats (det var dock första gången på tolv år som Liverpool missade spel i Europa) och samtidigt fungerade som en enande kraft hos en sargad klubb.

Managern var dock redan efter några veckor tvungen att ta adjö av Fernando Torres, som under uppmärksammade former lämnade för Chelsea för 50 miljoner pund på januarifönstrets sista dag. 

Liverpool replikerade med att köpa in Andy Carroll från Newcastle och Luis Suarez från Ajax för cirka 60 miljoner pund. 

Samma sommar förstärkte Dalglish, som tecknat ett nytt treårskontrakt, med Jordan Henderson, Stewart Downing och Charlie Adam. Det talades om att värva poängspelare, något som var i linje med ägarnas "Moneyballfilosofi" hämtad från baseboll och Boston Red Sox.

Fransmannen Damien Comolli - tillsatt som Director of Football i november 2010 - fick ta hand om värvningarna.

Men satsningen slog fel. Visserligen svarade Liverpool för några fantastiska matcher och fansen fick en ny favorit i Luis Suarez, även om Kenny Dalglish också fick sina fiskar varma på grund av uruguayanens lynnighet och uppträdanden, vilket bland annat ledde till en åtta matchers lång avstängning.

Laget, under Dalglish, hade dessutom en närmast kuslig förmåga att bränna chanser och träffade stolpar och ribba i parti och minut. Usel form på bortagräs ledde till att laget aldrig var nära att utmana om den fjärdeplats som var målet.

Dalglish ledde ändå Liverpool till seger i Carling Cup (Ligacupen) mot Cardiff efter straffdrama på Wembley och en finalförlust mot Chelsea i FA-cupen efter en meriterande semifinalseger mot ärkerivalen Everton på Wembley. 

Ligaplaceringen (åttonde plats och efter Everton i tabellen) var en stor besvikelse och ägarna agerade med besked. 

Kenny Dalglish fick sparken "under vänskapliga former" den 16 maj 2012.  

Då hade fotbollsdirektör Comolli dessutom redan tvingats lämna några månader tidigare.

Dalglish blev senare invald i styrelsen som oavlönad direktör och har även förärats med en egen läktare då Centenary Stand döptes om till Sir Kenny Dalglish Stand.

Make us dream...

Fenway Sports Group intervjuade ett flertal kandidater innan de fann en ersättare till Dalglish.

Roberto Martinez  och André Villas-Boas var med i racet inledningsvis, men till sist fastnade John W Henry och Tom Werner för Brendan Rodgers som köptes loss från sitt kontrakt i Swansea och offentliggjordes som Liverpoolmanager den 1 juni 2012.

Den 39-årige nordirländaren passade ägarprofilen av en ung lovande uppkomling inom manageryrket och Swansea hade som nykomling ruskat om eliten och slutat på 11:e plats och imponerat med kvickt passningsspel och snabba spelvändningar.

Brendan fick dock en riktigt tuff start med dålig form och minst sagt blandade resultat, men i januari 2013 vände allt då han köpte in talangerna Daniel Sturridge från Chelsea och Philippe Coutinho från Inter. 

Vårsäsongen var av absolut högsta klass och det syntes tydligt att spelare som Suarez och Gerrard började trivas i sin nya tillvaro.

Säsongen 2013/14 fick Brendan Rodgers fansen att på allvar drömma om ett ligaguld.

* SAS - Sturridge and Suarez - gjorde tillsammans 55 mål i liga och cupspel säsongen 2013/14.

Laget spelade fantastisk anfallsfotboll anförda av den gudomligt spelbegåvade och tekniskt skicklige uruguayanen Luis Suarez (vald till Player of the Year) samt Sturridge, 19-årige Raheem Sterling och Coutinho samtidigt som veteranen Gerrard styrde och ställde i sin defensiva mittfältsroll. 

Vi fick bevittna några oförglömliga matcher och konkurrenterna krossades på löpande band; 4-1 hemma mot WBA, 5-0 borta mot Tottenham, 6-3 borta mot Cardiff, 5-1 hemma mot Arsenal, 4-0 hemma mot Everton, 3-0 borta mot Man United, 4-0 hemma mot Spurs, 3-2 hemma mot Man City...

Laget producerade fantastiska 101 mål på 38 matcher och samlade ihop hela 84 poäng - men det räckte ändå inte till en första ligatitel på 24 år.

Efter 3-2 hemma mot Man City i seriefinalen i mitten av april hade Liverpool allting i egna händer. Efter bortasegern mot Norwich helgen därpå behövdes "bara" sju poäng på de återstående tre matcherna för att ta hem titeln. 

Ett misstag av Steven Gerrard en solig aprilsöndag, då han halkade och tappade bollen till Demba Ba i hemmamatchen mot Chelsea (0-2) blev ödesdigert. En kalldusch för laget och fansen. 

City bortabesegrade samtidigt Everton och återtog kommandot, vilket de behöll till säsongens sista dag och blev mästare.

Så otroligt nära... I den stunden kändes andraplatsen och Champions League-spel 2014/15 som en väldigt klen tröst.

Under sommaren försvann superstjärnan Luis Suarez till Barcelona för £75M (eller om det nu var 65 eller 85?) trots att han bara ett par månader tidigare skrivit under ett nytt femårskontrakt.

Rodgers öppnade plånboken och inhandlade en räcka talanger; 21-årige Alberto Moreno (Sevilla), 20-årige Javier Manquillo (tvåårigt lån från Atletico Madrid), 20-årige yttern Lazar Markovic (Benfica), 20-årige mittfältaren Emre Can (Bayer Leverkusen) och 19-årige anfallaren Divock Origi (Lille, som dock lånades tillbaka direkt). 

I tillägg även en dyrbar trio från succélaget Southampton; mittbacken Dejan Lovren, centern Rickie Lambert och mittfältaren Adam Lallana.

I slutet av transferfönstret inhandlades också problembarnet Mario Balotelli från AC Milan för 16 miljoner pund, vilket visade sig bli ett dunderfiasko.

Rodgers kändes trots allt som rätt manager att leda Liverpool FC tillbaka till den absoluta toppen... men efter fiaskosäsongen 2014/15 (tidigt uttåg ur Champions Leagues grppspel) och bara en sjätteplats i ligan var hans dagar räknade.

Förutom sommarköpet av den okände Roberto Firmino från Hoffenheim för £29M och James Milner på fri transfer från Manchester City lyckades Rodgers inte blåsa in ny energi i laget.

Efter en riktigt medioker inledning på 2015/16 fick han slutligen sparken efter 1-1-derbyt mot Everton på Goodison Park den 4 oktober. 

Make Us Dream... stannade trots allt bara vid en dröm.

Klopp of the Kop

Den 8 oktober presenterades Jürgen Norbert Klopp som Rodgers efterträdare.

Den karismatiske tysken, som lotsat Borussia Dortmund till två Bundesliga-titlar och en Champions League-final, hade egentligen tagit sabbatsår. Men när han uppvaktades av Liverpoolledningen blev frestelsen för stor och han återvände till managerjobbet.

Klopp satte omedelbart igång med att transformera om laget och ledde spelarna med stor entusiasm till två finaler våren 2016 (finalförlust efter straffar mot Man City i Ligacupen) och förlust mot Sevilla i Europa League-finalen i Basel. 

Under vägen slog Liverpool ut ärkerivalen Manchester United (2-0 hemma och 1-1 borta efter ett magiskt solomål från Philippe Coutinho på Old Trafford).

Men matchen med stor M var vändningen mot Klopps gamla klubb Dortmund i kvartsfinalen, när The Reds vände 1-3-underläge i början av andra halvlek till 4-3-seger efter ett övertidsmål av Dejan Lovren. 

Liverpool tog sig därmed vidare till semifinal med 5-4 totalt efter ännu av de största klassiker Anfield någonsin har beskådat.

Under Klopps första hela säsong 2016/17 säkrades den fjärde och sista Champions League-platsen efter en 3-0-seger mot Middlesbrough i sista matchen. 

Ett kort tag fick han oss att börja drömma om ligaguld, men en katastrofal januari med många skador och dålig coachning blev det till slut "bara" en fjärdeplats.

Efter några smarta inköp sommaren 2017 och i januarifönstret 2018 tog Klopp klubben till ännu högre höjder.

Mohamed Salah kom från Roma för £43,9M. Salah hade tidigare haft ett misslyckat uppehåll i Chelsea, men fått karriären tillbaka på rätt köl i Serie A.

The Egyptian King blev en omedelbar succé och svarade för fantastiska 44 mål från sin högerposition och kammande hem priser som  PFA Player of the Year, Football Writers' Footballer of the Year och Premier League Player of the Year. 

Han vann också Premier Leagues skytteliga med 32 mål och satte nytt rekord för en ligasäsong med 38 matcher.  

Andra intelligenta köp var den relativt okände skotske vänsterbacken Andy Robertson från Hull för £8M + £2M och mittfältaren Alex Oxlade-Chamberlain från topprivalen Arsenal för £35M. Men det visste vi inte där och då.

Efter den smått chockerande 4-1-förlusten borta mot Tottenham i oktober 2017 har Liverpool tagit över som en dominanterna i engelsk fotboll, men framför allt i Champions League-sammanhang.

Enter, Virgil van Dijk!

I januari 2018 presenterades Southamptons gigantiske mittback i en världsekorddeal för försvarare på £75M. 

Många ifrågasatte övergångssumman, men bara ett par dagar senare blev nederländaren matchhjälte i debuten i FA-cupderbyt mot Everton, då han nickade in 2-1-målet på övertid framför The Kop!

Sedan dess har ingen gnällt över pengarna. 

Under våren 2018 presterade Van Dijk och Liverpool fantastisk fotboll och slog ut Porto i åttondelsfinalen, Manchester City i kvartsfinalen (totalt 5-1!) och AS Roma i semifinalen och säkrade en finalplats i Kiev mot Real Madrid. 

Innan avresan till Ukraina säkrades dessutom ännu en fjärdeplats i Premier League – och Champions League-biljett – efter en enkel 4-0-seger mot Brighton i säsongens sista match.

Allt var som upplagt för att klubben skulle bärga sjätte Champions League-titeln på Olympiastadion i Kiev. Supporterstödet var enormt. Hela staden färgades i rött och kampsången "Allez, Allez, Allez" ekade mellan husväggarna.

Liverpool inledde också finalen klart bäst, men redan efter 31 minuter tvingades superstjärnan Mo Salah storgråtande av planen med ett skadat nyckelben efter en sällsynt ful tackling av Madrid-backen Sergio Ramos. 

Efter det var inget sig likt. Till råga på allt hade den unge tyske målvakten Loris Karius, som tagit över som nummer 1 från Simon Mignolet i januari, en mardrömsafton.

Första tabben: Karius bollen rakt ut på Karim Benzemas fötter, som bara hade att bredsida bollen i öppet nät i den 51:e minuten. 

Liverpool utjämnade visserligen några minuter senare genom Sadio Mané, men då slängde Madrid in Gareth Bale som svarade för en fantastisk bicy cleta och gav spanjorerna ledningen på nytt. 

Andra tabben: Sju minuter från slutet stängde Bale finalen med sitt långskott som Karius på något sätt lyckades fumla in eget nät. 

Ridå. 

Liverpoolfansen lämnade arenan med böjda huvuden. 

Men samtidigt stolta och med nävarna knutna i byxfickorna. Trots allt hade laget tagit ännu ett stort kliv under Klopp.

Tillbaka till världstoppen

Bara dagar efter finalförlusten presenterade klubben – "out of the blue" – den defensive mittfältaren Fabinho som sommarens första förvärv. Brassen köptes in från Monaco för £43M. 

Därefter följde mittfältaren Naby Keita från RB Leipzig (affären var de facto klar redan sommaren innan) för £52,7M och den lille hårdskjutande schweizaren Xherdan Shaqiri anslöt från Stoke för £13M.

Men den absolut viktigaste värvningen var målvakten Alisson Becker från AS Roma för £66M, som också för några dagar var världens dyraste målvakt, innan Chelsea splaschade £71M på Kepa Arrizabalaga från Atheltico Bilbao.

Stackars Loris Karius lyckades aldrig hämta sig psykiskt från de ödesdigra misstagen i Kiev och skeppades iväg till turkiska Besiktas på ett tvåårigt låneuppehåll.

Säsongen 2018/19 charmade Liverpool en hel fotbollsvärld och lyckades även ge stormrika Manchester City en fight om ligatiteln ända in på målsnöret.

I januari toppade Liverpool tabellen med sju poäng till godo på City, men under februari och mars inträffade en formdipp och oavgjorda resultat mot Man United, West Ham, Leicester och Everton gjorde att City kunde käka upp avståndet och överta ledningen.

The Reds krossade alla möjliga klubbrekord och stannade på fantastiska 97 poäng och bara en enda förlust (1-2 borta mot Man City). Det hade räckt till ligaguld vilket annat år som helst utom 2017/18 och just 2018/19.

Problemet var att City lyckades samla sig och vinna de 15 avslutande matcherna och bärgade PL-bucklan på 98 poäng. 

Drömmen om en första ligatitel på 29 år gick i kras. Så nära. Så surt. Men ändå så rättvist. Tabellen ljuger aldrig.

Allt avgjordes i säsongens sista match i maj. Under några få minuter tändes också hoppet hos Liverpoolfansen och ett enormt vrål utbröt på Anfield när Brighton tog ledningen mot City. 

Men den glädjen varade inte länge och de himmelsblå från Eastlands kunde defiliera hem segern. Pep Guardiolas manskap tog därmed hem en unik trippel; ligan, FA-cupen och Ligacupen.

Samtidigt avslutade Liverpool med en komfortabel 2-0-seger mot Wolves och Mo Salah och Sadio Mané fick trösta sig genom att dela på Golden Boot (skytteligasegern) med Arsenals Pierre-Emerick Aubameyang. Trion stannade på 22 mål. 

Och PFA Player of the Year gick till den majestätiske Virgil van Dijk.

Let´s talk about six, baby!

I Champions League – den allra finaste av turneringar som miljardärklubben Man City till sitt förtret aldrig har varit i närheten att vinna – inledde Liverpool gruppspelet mot Paris SG, Röda Stjärnan och Napoli.

The Reds förlorade samtliga tre bortamatcher efter bedrövliga laginsatser, men lyckades ändå knipa andraplatsen bakom Paris tack vare hemmasegrar mot just PSG (3-2 efter övertidsmål av Roberto Firmino), Röda Stjärnan (4-0) och 1-0 i den helt avgörande matchen mot Napoli efter mål mot Mohamed Salah.

Men avancemanget hade aldrig varit möjlig utan målvakten Alisson Beckers fantastiska afton på Anfield. 

I sista minuten skickade Napoli desperat in en långboll i straffområdet, som landade vid Arkadiusz Milik fötter. Mål där och Liverpool hade förpassats till Europa League efter jul.

Alisson var snabbt ute och svarade för en fantomräddning på Miliks avslut. 

I åttondelsfinalen fick Liverpool en drömlottning mot FC Porto, vilka man enkelt slog ut med totalt 6-1 över två matcher.

I kvartsfinalen väntade en av Europas giganter, Bayern München, och ett Liverpool med mittbackskris (Fabinho tvingades rycka in bredvid Virgil) lyckades bara få 0-0 på Anfield inför returen på Allianz Arena.

I München visade Liverpool världsklass.

Virgil van Dijk fann Sadio Mané med en svepande långboll i den 26.e minuten, som senegalasen vackert plockade ner strax utanför straffområdet. 

Mané snurrade runt med Bayern-försvaret, inklusive den utrusande keepern Manuel Neuer, och chippade in ledningsmålet. 

Tyskarna lyckades få in en kvittering, men det kändes aldrig farligt. I andra halvlek såg van Dijk själv till att knoppa in 2-1 efter hörna och den fantastiske Sadio Mané fastställde slutresultatet till 3-1 – också på nick. 

Semifinaldrabbningen mot FC Barcelona är inte bara historisk, utan även den största klassikern av alla.

I den första matchen på Camp Nou dikterade Liverpool det mesta av spelet och pressade under långa stunder det stjärnspäckade hemmalaget, med Lionel Messi och de gamla bekantingarna Luis Suarez och Philippe Coutinho. 

Därför var chocken snudd på förmlamnde vid slutsignalen, då siffrorna "Barcelona - Liverpool 3-0" grinade elakt från resultattavlan.

Hur var det egentligen möjligt? Liverpool hade ju skapat fem-sex kanonlägen och dominerat.

Men istället hade Barca fått full utdelning: Suarez lyckades stöta in 1-0 och i andra halvlek fyllde Messi på med ett turligt 2-0-mål och avslutande med en vidunderligt vacker frispark som Alisson var chanslös på.

Inför returen på Anfield gavs Liverpool ingen chans. Hämtade upp 0-3-underläge mot Barcelona? Mission impossible. 

Till råga på allt gick Roberto Firmino skadad och Mo Salah var avstängd. Naby Keita hade dessutom dragit sönder lårmuskeln i det första mötet. 

Det som inträffade på Anfield 7 maj 2019 måste betraktas som en av de största ögonblicken någonsin och den bästa match som någonsin spelats på arenan.

Klopp om sin största seger som manager:

"Att förlora med 3-0 i Barcelona var det värsta tänkbara resultatet. Då vi förberedde oss inför returen så var mitt peptalk på lagmötet väldigt rättframt.  Jag sa sanningen. Ja sa: vi måste spela utan två av de bästa anfallarna i världen. Hela världen utanför säger att det inte är möjligt och låt oss vara ärliga – det är troligen omöjligt om det inte vore för er. Just för att det är ni, så har vi en chans."

Hur det gick vet alla. 4-0 (1-0) efter två mål av Divock Origi och två av inhoppande Georignio Wijnaldum.