Robbowan's Tuppence: Från monstermatch till vardag!

OK, jag ska kanske inte bli lika högtravande, cineastromantiserande som sist!

Klart är, detta var en match som redan nu är inskriven bland de stora europeiska kvällarna för The Mighty Reds!

När jag var på väg att börja hulka i min Guinness i Tudor Arms halvdunkel drabbades jag av ett ögonblicks defaitism; Hur skulle vi kunna vända på detta när jag inte hade mina röda turkallingar och en spelare som Lovren inte gjorde en kotte glad?

Några minuter senare tyckte jag att Dortmund började se lätt stressade ut trots 1-3 att gå på.

30 minuter senare var jag säker på att Klopp gick på vattnet – tills jag såg att det var gräs han stod på.

Det var inte ett avgörande moment på samma sätt som när Benitez – enligt mig – satte in Hamann mot Milan. Det var ett kollektivt jävlar anamma – visserligen med några vältajmade byten av spelare och anpassning av taktik – som ändrade matchbilden och som stressade Dortmund till ett tapp de inte erfarit på 21 år.

Jag satt nästan tyst när röken lade sig. Thompa likaså. Det hände liksom inte.

Vardag mot Bournemouth och något har ändrats under Klopp.

Vi förlorar inte längre poäng efter en match i Europa.

Trots att vår tyske manager tar den kortlek som är Liverpool Football Clubs, blandar och kuperar och ger oss en helt ny hand än den som spelade några dagar tidigare vinner vi med en del lankor – ja, mer eller mindre helt oprövade kort om inte annat – mot en spelare som sitter potentiellt på en triss.

Det är dags att sluta tänka på Klopp som någon slags frälsare, även om det är gåpåvattenuppvisningar som den mot Dortmund vi kommer att minnas, för det är vardagsmatcher som den mot Bournemouth som kommer att ta oss ditt vi vill.

You’ll Never Walk Alone!