– Forgive and forget

Bild till nyheten – Forgive and forget
​Philippe Coutinho är tillbaka i träning, en dryg vecka efter att transferfönstret bommade igen. Då var fokus om han någonsin skulle vara röd igen. Innan han samma kväll hoppade in och skickade Brasilien till VM i en landskamp mot Ecuador. Men nu då? Hur går vi vidare från det här?

Sociala medier överflödas just nu av omröstningar kring huruvida Philippe Coutinho bör starta för Liverpool redan till helgen, eller ruttna långt ner i en avgrundsdjup kloak. Det är liksom den stretchen vi snackar.

Jag är ju frekvent återkommande i LFC Podden, en podcast vi producerar i samarbete med lfc.nu, och vi slängde ut just en av alla de där omröstningarna tidigare idag för att få en liten hum kring vad svenska fans verkade tycka.

28% ser honom starta mot Manchester City om drygt 40 timmar. 12% ger honom inte ens en chans. Merparten (60%) öppnar upp för en bänkplats.

Troligen är det också där vi landar. Det vore väl såklart väldigt rimligt på alla sätt och vis, men jag kommer kanske klampa i klaveret och svära lite i kyrkan nu ändå.

Jag vill se Philippe Coutinho på plan, från start, så snart som bara möjligt!

Mot Arsenal svarade vi för en fantastisk match på alla sätt och vis. Arsene Wenger var samtidigt inte någon som gjorde det särskilt svårt för oss. Hans huvudlösa försvarsuppställning gav oss bjudgodis minut efter annan. Det var autobahn på båda kanterna och det var la dolce vita för alla spelare med röd tröja den där söndagen på Anfield.

Och i all denna eufori var såklart även vårt mittfält strålande. Emre Can var magisk. Wijnaldum likaså. Och som vi vet är Jordan Henderson vår kapten, vad än man nu må tycka om det.

Samtidigt har samma mittfältstriangel varit medioker under säsongsinledningen. Det har varit fog för att skrika efter kreativitet. Det har varit befogat att klia sig i skallen och undra hur tusen vi ska spela 38 omgångar Premier League med det där gänget från start. Speciellt sedan skadan på Adam Lallana.

Så benägna som Liverpool var att behålla Philippe Coutinho så vill jag verkligen tro och hoppas att man var det av anledningen att han har en funktion att fylla. 

Om det var en k*kmätartävling så får det anses som ren parodi. Och jag vill inte ens tänka tanken att så skulle kunna vara fallet.

Precis som vi såg Virgil Van Dijk vara tillbaka i träning med Southampton vill jag tro och hoppas att Philippe Coutinho är det för att sommarens soppa är bortglömd (åtminstone tills den förste januari) och att fokus nu kommer att ligga på fotbollen och att bygga ett så bra Liverpool som möjligt.

Fotbollen har blivit en karusell vi dödliga snart inte kommer att hänga med i. Självklart vill man sätta pris på lojalitet, kärlek till en klubb, respekt mot sina fans och allt annat som (kanske framförallt) Liverpool är uppbyggt kring. Men var går gränsen till att man bara måste parera och acceptera världsbilden vi lever i? Jag är inte rätt man för att enhälligt svara på det. Men jag vet vart jag idag ställer mig personligen.

Philippe Coutinho har betett sig som skit. Det vore enklare om han aldrig pratat ut om kärlek och mumbo jumbo när han skrev på sitt kontrakt i januari. Säg hellre inte ett skit än att snacka för att sedan svika. Tala är silver men tiga är guld, passar helt enkelt ganska bra.

Det finns två sidor av myntet som jag tycker båda har all rätt i världen. Liverpool var klubben som skapade den spelare Philippe Coutinho är idag. Han som gick från att vara i Inters frysbox till att vara navet i ett brasilianskt landslag med guldvittring inför ett VM om bara 10 månader. Vi var arbetsgivaren som fick honom att växla upp.

Samtidigt vet vi inte alls vad som sades vid det där kontraktsskrivandet i januari. Pratade FSG om två miljarder som skulle spenderas? 

Pratade man om en satsning inför Champions League som skulle göra oss till direkta utmanare om de mest framskjutna placeringarna redan i år? Det är frågor vi aldrig kommer att reda ut.

När hela soppan kring Barcelona drog igång var det dock fakta att Mohamed Salah egentligen var det enda av värde Liverpool adderat. Kan det ha varit en Coutinho som kände sig blåst på konfekten? Precis, vi vet ingenting.

Jag ska inte skrika mig hes kring att han ska starta redan på lördag. Troligen kan vi hitta en bättre balans utan honom och vi kan låta spelarna växla upp från den matchen man gick till landslagsuppehåll med. Däremot väntar sen en vecka med Sevilla och Burnley på Anfield. En comeback i fotbollens finrum och en match där vi lär se Sean Dyche ställa upp armeringsgrindar utmed straffområdet, låsa och svälja nyckeln. Och där. DÄR behöver vi vår lille magiker.

Så ju förr alla enas kring att vi går vidare, ju bättre. Att vi släpper snacket om hundhuvuden som ska bäras eller vem som gjort vad. 

Tills dagen Philippe Coutinho inte längre tillhör oss vill jag se honom spela fotboll. Bara tanken på att se honom med Mané, Firmino och Salah får det att gå igång här hemma just nu.

Så, nej. Ge mig lite magi. Blessa mig mucho. Fotbollscirkusen som snurrar under det öppna fönstret är en värld för sig själv. Nu är vi tillbaka i vardagen och Coutinho är vår. Det vill i alla fall jag njuta så mycket som bara möjligt av. 


20 kommentarer

  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
Stöd våra sponsorer