​– Rött kort till det mesta

Bild till nyheten ​– Rött kort till det mesta
Minns ni känslan man hade 13.30? Att landslagsuppehållet var över och det äntligen var dags för Premier League igen. Fråga mig nu och jag hade velat ha landslagsuppehåll i fem år och två flaskor Gammel Dansk injicerat i blodet.

Ska man vara helt ärlig och försöka återspegla allt det vi skådade på Etihad i förmiddags började Liverpool faktiskt ganska bra. Man insåg tidigt att City hade en dosa respekt för detta Liverpool som pulvriserat Arsenal innan landslagsuppehållet och det var återigen en Mohamed Salah och en Sadio Mané som hade tagit på sig löparskorna och var redo att sätta iväg på både korsen och tvärsen.

Samtidigt satt man där och darrade som vanligt. Dejan Lovren hade blivit Ragnar Klavan och på högerbacksplatsen var Trent Alexander Arnold tillbaka. Mycket kan vi säga om denna stora talang, men han har väldigt mycket kvar att lära i försvarsspelet. Och några av hans inledande ingrepp var nära att sluta i total katastrof.

Vi är visserligen nio dagar bort från det Transferfönster som stängde igen förra torsdagen, men när Ragnar Klavan listades som mittback bredvid Joel Matip kom svallvågorna över en igen. Hur fan kunde vi inte värva en mittback?

Tillbaka till matchens inledning så var det trots allt ett Liverpool som satte fart, som låste upp knutar och ställde till det en hel del. Mohamed Salah är en fantastisk fotbollsspelare och kommer säkerligen att kunna göra någonstans kring 15 ligamål för Liverpool i år. Men det kommer irritera en bortom all rimlighet att han troligtvis kommer att skapa lägen för att göra 35. Hans slappa avslut när han var helt ren med Ederson är just ett av de där avgörande lägena som sätter tonen för en hel match. Mål – och mycket väl ett Liverpool som joggat hem det här.

Samtidigt går inte skulden att läggas här, för vad som komma skulle av Liverpool var en parodi utan dess like. Och innan ni tycker att jag slår på den stora trumman och talar i affekt; detta kom att bli Liverpools största förlust sedan 1958…

Aguero har satt i system att alltid måla mot Liverpool hemma på Etihad och just denna förmiddag behövde han inte anstränga sig något nämnvärt för att spräcka nollan. Ragnar Klavan orkade inte med att varken positionera sig rätt eller försöka hinna ikapp och 1-0 var ett faktum utan att City ens egentligen hade behövt förta sig. En bollvinst på mitten, ett läckande försvar, en Aguero som kunde jogga igenom utan problem. Maktskiftet var därmed också ett faktum.

Härifrån kom Liverpool egentligen aldrig riktigt tillbaka. Sadio Mané rann igenom och skapade ett frisparksläge som Emre Can nonchalant missbrukade, som om det vore skolgårdsfotboll, men därefter var det egentligen bara ett lag på banan.

Utvisningen kan vi prata länge om. Jag har redan gjort det på Twitter och jag landar i att jag personligen anser det vara ett gult kort. 

Men Moss var av annan åsikt. Jag tror åsikterna även i våra egna led är lika delade och man kan argumentera länge och väl för båda sidor.

Jag var länge ensam om min åsikt men efter matchen hörde man både en Guardiola och en Kevin de Bruyne som nog ansåg att det var lite fel. Och i Sky Sports studio intervjuades den gamle profildomaren Marc Clattenburg, med flera av de största finalerna på sitt CV, och även han konstaterade att ett gult vore mer korrekt. Så vi kan nog fortsätta tvista i all oändlighet.

Det vi däremot aldrig kan tvista om är hur Liverpool reagerade. I ett läge där vi tappar vår bästa spelare känns det spontant som ett klokt beslut att samla sitt lag, ha en referenspunkt i form av en ledare att luta sig mot, men istället (efter att matchen långt om länge drog igång igen) verkade Liverpool ha bestämt sig för att ge upp. Manchester Citys andra mål är återigen ett skolboksexempel på uselt markeringsspel och där och då skrev jag återigen på Twitter och konstaterade att allt under 5-0 nog skulle komma att klassas som en seger. För det här var inte ett Liverpool värdigt att bära den röda tröjan.

Inte ens ett halvtidssnack, taktiska förändringar och en Alex Oxlade Chamberlain som fick göra debut gav någon som helst verkan. 

Istället kom 3-0 som ett brev på posten i inledning av andra. Och då hade redan Mignolet börjat sticka ut på allvar som Liverpools bästa spelare.

Att fortsätta gräva ner sig i varje mål och varje fel som Liverpool gjorde kommer nog att förstöra min helg helt, så jag håller här, men vi måste tyvärr landa i de grundproblem som förföljt oss i flera år. Ett katastrofalt försvarsspel och avsaknaden av en ledare.

Jordan Henderson springer runt med en tejpbit runt sin arm, men vad den betyder har jag ingen aning om. Han kanske är snäll på träningsplanen, lyssnar på genomgångarna och ställer tillbaka sin tallrik efter lunchen men någon lagkapten när det blåser snålt blir han aldrig. Jag tycker på allvar det är dags att ifrågasätta hans roll i laget.

Backlinjen fortsatte också att göra sitt bästa i att utöva någon form av Monty Python-fars och det är även här helt förfärligt att konstatera att Jürgen Klopp under en hel sommar inte lyckades lokalisera en enda spelare värdig att ersätta de ursäkter till mittbackar vi har att förfoga över. Med Clyne borta och Alexander Arnold uppenbarligen svajig kommer Joe Gomez högst troligt få spela högerback mer ofta än sällan, likt mot Arsenal, och då har vi Joel Matip, Dejan Lovren och Ragnar Klavan kvar. Det är alltså tre mittbackar som, ingen av dem, gått in i något av Premier Leagues tio bästa mittförsvar. Inte ens Joel Matip. Så är det faktiskt.

Jürgen Klopp har byggt ett Liverpool som kan spela en sylvass kontringsfotboll och straffa alla lag som blir naiva mot oss. Som ställer laget högt och tror vi är sämre än vad vi är. Men alla som visar lite kyla och respekt, kanske får ett försprång med ett första mål, eller av annan anledning sätter lite ton på matchen kommer alltid att ha en chans mot oss. Våra alternativ är begränsade och vårt mittfält, som jag skrev om i min text om Coutinho i veckan, var återigen så dåligt som det var i början av säsongen. Och när där råder en kombination av förvirring och stiltje är vår backlinje så exponerad och hotad att det bara är att blunda och be till högre makter.

Liverpool var idag ett lag som skämde ut sig själva, sina fans och det klubbemblem man så ofta pratar om att man älskar och känner stolthet till. Simon Mignolet försökte och får äras för det lilla. Men resten bör sätta sig och skämmas.

Pratar vi om att Coutinho inte respekterar fansen bör alla som fullföljde de sista 65 idag ställas inför samma kritik. Vi pratar som sagt den sämsta insats på 69 år.

Tyvärr, eller som tur är, så är det bara att bryta ihop snabbt. Champions League väntar på onsdag och därefter har vi Burnley hemma i Premier League. Det är ett intensivt spelschema och det bästa sättet är att spela oss ur skiten genom att visa vad vi egentligen har för avsikt med denna säsong.

Men det blir utan Sadio Mané i tre av de fyra kommande matcherna (Sevilla undantaget) och jag kommer inte acceptera något annat än att Philippe Coutinho är tillbaka och spelar så mycket som möjligt omgående. Ska vi ha en backlinje som knappt gjort sig i Korpen kan vi knappast unna oss lyxen att bråka med en av världens bästa mittfältare.

Jag höjde mina orosfingrar när transferfönstret stängde, jag hade skrikit hela sommaren, så jag kan inte ens säga att jag är förvånad. Men jag är på allvar riktigt jävla förbannad.  


47 kommentarer

  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
Stöd våra sponsorer