– Kulmen på försvarsparodin

Bild till nyheten – Kulmen på försvarsparodin
​Låt vara att det bara är tre timmar sedan mardrömmen mot Tottenham blåstes av på Wembley. Må vara att pulsen inte är återställd. Och må vara att man kanske drar en och annan växel för mycket av ett specifikt resultat. Men det vi tvingades genomlida just idag var så katastrofalt att inte ens den mest troende kan ha hållit sig från att svära i kyrkan.

Som med allt här i världen finns det två sidor av ett mynt. Och jag förstår att jag har en bortskämd möjlighet genom att göra min röst hörd på bästa möjliga marknad för en Liverpoolsupporter med blödande hjärta. Och jag förstår också att fotboll, denna känsliga berg och dalbana i allmänhet (och Liverpool i synnerhet), gång efter annan kommer att reta upp olika åsikter från alla som läser.

På samma sätt som jag kanske slagit lite väl hårt på trummor ibland har jag fått stå med skyddsutrustning för att ta emot kritik i kommentarsfälten därefter. Och någonstans får man väl konstatera att det inte är mer än rättvist.

Men idag vill jag i alla fall att alla ”nu skrivs det i affekt”-kommentarer håller sig gömda långt under en sten. För tro mig. Vad som komma skall är knappast baserat på några av de mest pinsamma minuter ett Liverpoollag presterat på år och dar. Utan en kulmen på något som ingen valt att ta tag i under flera år.

Efter den kontrollerade matchen mot United, där vi med facit i hand nog ska tacka för att Mourinho beordrade överträdesförbud på offensiv planhalva, och en pulverisering av Maribor var dagens match mot Tottenham på många sätt en möjlighet till ett språng mot något som skulle kunna bli nystarten av en annars knackig säsongsinledning.

Räddade av att lag som Arsenal och Chelsea åkte på stjärnsmällar förra helgen var tabelläget inte så prikärt som det kanske borde och med nyvunnet förtroende från målkavalkaden i Slovenien kunde nya poäng på Wembley sannerligen bli en grogrund för vad som komma skulle de närmsta veckorna.

But along came Lovren.

Det Dejan Lovren (under)presterade på Wembleys gräsmatta kan helt ärligt ha varit det mest sorgsna och skamlösa en fotbollsspelare någonsin uträttat på den engelska nationalarenan. Varenda fot satte han fel – och efter 25 minuter var det med andan i halsen han bara hade legat bakom två mål. Det kunde ha varit fyra.

Att gå in på insatsen i detalj besparar jag oss alla, men att det någonsin skulle komma till denna nivå av uselhet ska jag villigt erkänna att inte ens jag trodde. Att han är högst begränsad, för dålig för Liverpool, arrogant och har en enorm övertro på sig själv har varit vida känt. Men det här? Det här vet jag inte vad det var.

Men den som kanske bäst av alla summerade insatsen var Ali Jawad. Olympisk silvermedaljör i tyngdlyftning.

– Till och med jag hade försvarat bättre, twittrade han ut.

Och då tog alltså Ali sitt silver i Paralympics. Eftersom att han saknar ben.

Hur vi än vrider och vänder på allt det som skedde på Wembley kommer vi aldrig komma ifrån att Dejan Lovrens första halvtimme på något sätt ändå var kulmen av ett genomdyslektiskt försvarsbygge under två år med Jürgen Klopp.

När till och med tysken själv tvingas plocka av mittbacken efter drygt trettio minuter är konstaterandet totalt och måttet rågat. Med råge.

Hur Liverpool ens ska lyfta sig från detta är en fråga som borde kunna omfatta ett antal högskolepoäng. Jürgen Klopp har valt att bygga sitt lag med Dejan Lovren som en självklar del av sitt mittförsvar och trots fyra transferfönster har han endast adderat Ragnar Klavan. Medan han öppnat dörren för Mamadou Sakho, Thiago Ilori, Martin Skrtel och – vikarien – Lucas Leiva.

16 insläppta mål är det sämsta Liverpool presterat på nio inledande matcher sedan säsongen 1964/1965. Alltså på över 50 år. Om någon vill fortsätta debattera huruvida vårt största problem ligger offensivt eller defensivt lämnar jag bordet men den statistiken.

Jag har också tidigare kritiserat Joel Matip för att inte vara så bra som vissa fans ibland ger sken av och jag tycker att han idag visar att han varken verkar ha intresset eller kunskapen för att vara den som ska hålla samman detta när allt fallerar. Han är själv högst delaktig i målet som betyder 3-1 strax före paus och han drar onödigt och klumpigt på sig en frispark ute vid sidlinjen vilket leder till frisparken som genererar ett fjärde för Spurs i andra halvlek. 

Liverpool har helt enkelt spelare som är för dåliga för att bygga ett pålitligt försvar kring. Vi har också ett mittfält som är för felbalanserat för att täcka upp de brister vi har och trots att vi har tre målvakter som alla har en någorlunda nivå i sig på sina bästa dagar har vi ingen som går in och stänger igen en butik med både spik och skruv. 

Liverpools försvar är uppbyggt kring individuella katastrofer som vandrar runt som tickande bomber och frågan är var brytpunkten går mellan individuella misstag och svagt ledarskap. För när alla är individuellt dåliga… är då inte problemet större än så? Om alla barn är bråkiga, är det då kanske inte föräldrarnas fel?

Jag kommer inte banka på Kasta Klopp-trumman men om vi går med skygglappar länge till finns risken att det går riktigt illa. 

När Jürgen Klopp ersatte Brendan Rodgers var försvaret vårt största problem. När Jürgen Klopp två år senare ska bekänna färg är fem av sex defensiva spelare desamma som han ärvde från sin företrädare. Mignolet är kvar. Gomez är kvar. Lovren är kvar. Moreno är kvar. Jordan Henderson är kvar som ankare. Det är alltså Joel Matip istället för Martin Skrtel som två år har gett oss. Det är fan så att man knappt kan hålla sig för skratt.

Det som var så katastrofalt dåligt så att det kom att kosta jobbet till en manager som 16 månader tidigare nästan vunnit oss ett historiskt ligaguld har alltså på 24 månader om möjligt blivit ännu sämre.

Starten talar som sagt om historiskt usla resultat. Och tittar vi till fasta situationer är vi det näst sämsta laget av alla i Premier League sedan Klopp tog vid.

Det debatteras ofta här kring ägare och tränare. Det jag kan konstatera är att ingen idag, för då får ni ge er till känna, kan påstå att vi har rätt på båda poster.

För om ni menar att Fenway Sports Group gett Klopp chansen att bygga det lag han – och vi – förtjänar. Ja, då bör ni stå på barrikaden och vilja sparka iväg tysken. För han har ju helt ärligt inte åtgärdat någonting där det knipit som allra mest.

Däremot tror jag snarare att Fenway Sports Group är att beskylla för klart mycket mer. Deras snålhet har kostat oss både ett och två transfermål och även om Jürgen Klopp kanske ändå aldrig hade varit mannen som lagt allt sitt krut i den defensiva änden av en fotbollsplan hade ett par spelare kunna utgöra monstruösa skillnader.

Liverpool Football Club är tyvärr i ett läge där vi faktiskt inte mår bra. Där det är fansens rätt att ifrågasätta vad flera delar av vår fotbollsklubb faktiskt håller på med. Spelare som inte presterar, en manager som inte har värvat – eller en ledning som inte gett honom chansen.

De som skriker högst kring Klopps kompetens pekar på långsiktighet och att han ska få utveckla spelare. Men fakta är att i takt med att han möjligen utvecklar vår offensiv, så avvecklar han just nu vår defensiv. Och utan ett försvar vinner du inga krig.

Vi är nio matcher in på säsongen. Vi har mer än tre fjärdedelar kvar att spela. Men det vore naivt att tro att vi kan ändra allt i en handvändning. Det som varit notoriskt uselt i två år kommer högst troligt att vara det igen nästa vecka. Eller åtminstone veckan därpå. Vi sminkar upp vår defensiva gris ibland och vinner en match här och där. Men just nu har vi två segrar på de tio senaste och jag tycker det är fog för att vara allvarligt orolig.

Huddersfield, Maribor och West Ham väntar innan nästa landslagsuppehåll. Allt annat än tre segrar skulle vara total katastrof och den sista lilla unsen av hopp som blöder ut ur ens sorgsna Liverpoolsjäl.


28 kommentarer

  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
Stöd våra sponsorer