– Fyra tappade i söndags

Helgen spenderade jag i Liverpool och det var, som alltid, fantastiskt. Det finns ingen stad i världen som får mig att känna mig mer hemma och att strosa in och ut bland pubarna i staden, käka fish n chips, läsa de engelska blaskorna och så sakteliga låta matchdagen komma till en. Det är världsklass. Vilket många här inne såklart kan stryka under på. 

Fram till en timme före avspark i söndags var humöret på topp. Lite lagom igångsatt av ett par purfärska pints och med slakten av Spartak på näthinnan började man sjunga upp på pubarna utanför Anfield. Och så kom startelvan.

Efter uppvisningen i Champions League valde Jürgen Klopp att, framförallt, plocka ut både Emre Can och Gini Wijnaldum från mittfältet – och mest häpnadsväckande, Philippe Coutinho och Roberto Firmino från anfallet.

Det var ett par klunkar öl som hostades upp där och då vill jag lova.

Everton kan husera var de vill i tabellen. Vi kan tycka att vi har så mycket annat som är viktigare. Men till syvende och sist var det folkets match som skulle spelas. Den som håller igång lunchrum i flera veckor framöver och den som avgör vem som bär sin halsduk stoltast på måndagen. Jag tyckte tyvärr att Klopp till viss del nonchalerade det.

Det finns massa data som tyder på att den rotationspolitik Jürgen Klopp nu proklamerar är alldeles rätt och riktig över det långa loppet. Det handlar om antalet maxlöpningar en spelare kan ta innan han börjar påfresta sin kropp och flera andra parametrar utöver det. Och självklart måste detta respekteras.

Samtidigt måste vetenskapen vägas mot verkligheten. Om man nu ens kan säga så.

Men efter slakten av Spartak hade Liverpool bollen upplagd för att fortsätta bygga momentum mot Everton. Det handlar om att ta med sig vind i seglen och blåsa vidare över havet. Men istället slog vi av på jetmotorn och kastade ner en kanot.

Det blev tyvärr för många ändringar och ett matchcoachande som inte höll hela vägen i mål. Det var individuella misstag som till syvende och sist avgjorde det – men mot det håglösa Everton som Sam Allardyce egentligen serverade på silverfat för Fab Four att äta upp skulle vi helt enkelt haft en annan approach och bara blåst dem av banan.

Istället så vet ni hur det gick. Poängen tappades och enligt Phil Neville var Merseyside blått när matchen var över. En 1-1-seger för The Blue Shite helt enkelt. Men det är ju så fotbollspsykologi fungerar.

Således var det också en förlust för Liverpool sett hos supporters och spelare. Och sannerligen hos en manager som var nära ett psykbryt i pressrummet efteråt.

Efter det var Liverpool därmed också piskade att vinna ikväll. Inte piskade ur meningen att säsongen nu är över på något sätt, men för att återfå momentum innan det faktiskt kommer att börja viskas och tisslas om stress och press igen.

Och vi lär tyvärr landa där när vi vaknar imorgon.

För efter att ha roterat ut halva laget mot Everton var det svängdörrar och skifte idag igen och Klopp satte därmed kniven mot strupen på ”a-laget” att faktiskt få tillbaka oss på banan. Mot ett WBA där Alan Pardew hade kollat handbolls-EM hela veckan.

Liverpool är ett fotbollslag som spelar fantastisk fotboll i medgång. Vi gör allt som oftast aldrig bara ett, utan då kan du mycket väl förvänta dig både tre, fyra eller sju. Och du kan få det i både fyra och fem matcher på varandra. När den där sviten däremot bryts? Då jävlar.

Efter 45 minuter idag var det bara att konstatera att om Liverpool vill påstå sig vara på helt rätt väg mot något nytt och spännande så är detta kvällen att bevisa det. För jag kan svära på att både du och jag satt där då och tänkte:

”Vi kommer fan inte att klara det här”

Det är nämligen så vi fungerar när det blåser emot. När växlarna inte sitter och handbromsen inte helt vill släppas upp. Fansen, spelarna… tränaren.

Klopps matchcoachning ikväll är åter också fog för diskussion och även om Dom Solanke kom in och gjorde ett bortdömt mål (som vi länge kan diskutera; det släpper jag dock till er) gav det spelmässigt knappast någon effekt.

Vi kommer att vara tvungna till att rotera under både december och januari när spelschemat ser ut som det gör, men jag kan inte släppa hur Klopp hanterade besluten just de senaste fyra dagarna.

Hade vi vunnit i söndags, hade vi vunnit idag. Och även på söndag mot Bournemouth. Nu däremot, måste vi alla sitta nervösa inför resan ner till sydkusten och ett Eddie Howe-lett lag som harvar i botten och är utan seger på fem matcher. Speciellt med tanke på hur det gick där sist.

Det slagskepp som kunde satt fart på allvar efter Spartak har nu tyvärr tagit in vatten och måste plåstras om illa kvickt. På söndag finns bara en seger – och därefter väntar Arsenal nästa fredag. Efter fyra slarvigt tappade poäng finns det inget annat än att inkassera sex. Poäng alltså.

Kan vi blicka tillbaka på dessa två matcher som en läropeng i februari är allt förlåtet. Men då kräver det också att vi slår tillbaka redan till helgen.