– Stanna upp och applådera

Själv har jag behövt lugnande och hjärtstartare om vartannat sedan dess i alla fall.

Jag skrev efter 3-3-matchen mot Arsenal för drygt tre veckor sedan att det var en match som till mångt och mycket symboliserade allt Liverpool står för. Vill man se lite ljusare på saker och ting var gårdagen ett ännu bättre exempel.

Liverpool kom till start utan flyktade Philippe Coutinho och plötsligt också med en, om än lätt, skadad Virgil van Dijk. Succébacken som avgjorde Merseysidederbyt en dryg vecka tidigare skulle trots allt stå för den stabilitet vi behövde kompensera med när nu offensiv flärd och den ena grundbulten i Fab Four var försvunnen. Men likväl stod vi där med Dejan Lovren och Joel Matip igen.

På pappret var Liverpool således ett sämre lag än vad vi tidigare varit. På planen visade vi att allt vi trodde oss veta bara var att kasta i papperskorgen direkt.

Dejan Lovren hade fått kaptensbindeln och spelade de första 83 minuterna som om han vore i trans och på upptjackade droger. Sergio Aguero undrar nog fortfarande hur matchbollen ser ut och hur en galen kroat kunde komma före honom i varenda fotnedsättning. Sen vore han såklart inte Dejan Lovren om det inte höll på att barka ihop framåt slutet ändå.

Generellt kommer jag inte att stanna upp, eller sjunka ner, i de misstag som matchen bjöd. För en match med sju mål, på denna nivån, kommer alltid att innefatta ett par. En störtbrytning från Joe Gomez t.ex. Eller en tappad förstastolpe av Karius. Sadio Mané taffliga hemjobb och hur det kan hinna gå troll i huvudet på varenda spelare när vi släpper in 4-3 med TVÅ minuter kvar.

Men det ger liksom inte matchen rättvisa att stanna där. Och jag tror vi alla såg samma sak ändå.

Liverpool var på tå från första vissla och mittfältet med Emre Can, Gini Wijnaldum och Oxlade-Chamberlain spelade som om de vore i trans alla tre. I ett så löpstarkt mittfält blir Emre Can en alldeles fantastiska ”6:a” och när man ser hans passion, och hur tempostark fotboll får fram de bästa av hans sidor, kan man inte annat än förundras över att han på allvar överväger en flytt till Juventus.

Han har startat de sex senaste matcherna, i en galet intensiv period, och har i stort sett ett otvivelaktigt förtroende från Jürgen Klopp.

Antingen är Emre Can bestämd likt Philippe Coutinho. Eller så är det verkligen hög tid för Liverpools sportsliga ledning att vara medgörliga i de förhandlingar som faktiskt inte ens verkar handla om pengar. För nog fan är tysken, såklart, värd en veckolön som i alla fall är i närheten av James Milners.

Jag är beredd att påstå att hans första 45 igår, allena, borde vara det. Minst.

Gini Wijnaldum sprang oerhört i det tysta och om han bara adderade en end-product till sin repertoar hade han gjort både assist och mål framför ett vildsint Anfield igår.

För första gången på länge var det ju bara att skruva upp ljudet på tv:n och låta kombinationen av en skogstokig Niklas Holmgren och ett pulserande Anfield ringa som ljuv musik i ens öron. Och kombinationen av spelare som river igång – och fans som manar på. Det är just den som kan göra Anfield och Liverpool till en stormakt igen.

Bäst på plan var annars Oxlade-Chamberlain. En mystery man under sina första månader i klubben där det var lätt att ifrågasätta varför Liverpool betalat ett rejält premiumpris; men där han igår, förhoppningsvis, röjde borta de sista av eventuella tvivel. I rollen som länk mellan mittfält och anfall, med nerborrat huvud och attityd som ständigt satte laget före jaget, så ledde han Liverpool ute på det slagfält som blossades upp redan från första sekund. Med teknisk briljans, mål och assist, och taktiskt kunnande och fysiskt bollvinnande.

Han har nu gjort tre ligamål för Liverpool under säsongen, lika många som under sin bästa säsong i Arsenal, och det är ofrånkomligt att konstatera att han är en match made in heaven för ett lag under ledning av Jürgen Klopp. Och han verkar tacka för förtroendet genom att vara beredd att ta gift för klubben, tränaren och sina lagkamrater.

Längst fram bjöds vi på tre fantastiska mål av tre fantastiska spelare. Det verkade som att Sadio Mané hade lyft sig mentalt och när Mohamed Salah lyfte in 4-1 med så mycket spelförståelse och kyla att hela Anfield höll på att rivas till grunden satt man där, skrikskrattandes med gråten på väg och utan kontroll att hantera sina känslor. Vad i helvete var det vi bjöds på?

Samtidigt måste jag, återigen, lämna ett sista ordentligt avtryck åt Bobby Firmino. Knappast opåverkad över att en nära vän lämnat klubben under den senaste veckan och ändå med en arbetsinsats utöver det normala för en anfallare.

Han vann bollen som renderade 1-0. Och sättet han löper igenom, kroppstacklar, och sen lyftar in 2-1 sammanfattar allt som vi älskar med honom. Viljan, karaktären, finessen… och så glädjen, tröjan och kalabaliken efter det!

Det som numera bara är ”Fab Three” har vid fyra tillfällen under säsongen noterat sig i målprotokollet i samma match och noterbart för detta är att en viss katalansk flyttgubbe bara spelat en av dessa matcher.

Jag är inget fan av att påstå att lag blir bättre av att se sin storstjärna försvinna, men som jag var inne på i min text inför matchen finns det för en gångs skull fog för att påstå att vi i alla fall är bättre rustade än på länge för att hantera det. Vilket bevisades igen igår.

Liverpool och Manchester City bjöd på säsongens match och när vi någon gång under dagen lyckas andas ut bör vi stanna upp och bara applådera showen vi fick avnjuta igår.

Där fanns mycket, i defensiven, att förbättra och vi måste fortfarande ha en ny målvakt för att konkurrera i toppen över tid.

Men när Manchester City unisont har hyllats som kanske världens bästa fotbollslag måste vi någonstans ändå få passa på att njuta av faktumet att de under stunder var alldeles chanslösa mot oss.

För när vi växlar upp. Då är det faktiskt vi – och vår offensiv – som är bäst i hela världen.

Ge oss ett Real Madrid, Paris, Barcelona eller vem ni vill i Champions League. Får Liverpool avsluta hemma, med ett Anfield som kokar likt igår, och spelare som släpper både hängsle och livrem. Då är jag beredd att påstå att vi kan slå ut dem allihop.

Men låt oss njuta nu. Låt oss varva ner. Låt oss applådera oss själva likt Pep Guardiola var stor nog att göra på presskonferensen efteråt.

Och framförallt; låt oss fråga oss själva om Andy Robertson slutat springa än.