– Dags att sluta bita på naglar

Jag hade nöjet att vara på plats i Porto när Liverpool pulveriserade de blåvitrandiga och sköt sig själva rakt in de finaste av alla finrum i Europa och satte sig på en av de åtta stolarna som en kvartsfinalplats innebär. Vi vann ju faktiskt med hela 5-0. Borta.

När vi pratade om segern efter matchen var det ändå med viss reservation ibland. Vi la till det där med att ”allt kan hända”. ”Men nog fan borde det vara klart”. Jag tror att i det som är det nya Liverpool ska vi inte ens prata så. För det börjar någonstans med oss. Med att vi, genom öronbedövande support och sånger om hur vi en gång tagit - och igen kommer att ta över - Europa, fortsätter att blåsa liv i den ballong som Jürgen Klopp tagit de första pumptagen till. Istället för att vi står och biter på naglarna när Liverpool står startklara i pole position.

Har vi många förlorade poäng från ledande position? Ja. Tappade vi 3-0 till 3-3 i Sevilla? Jo, vars. Men vi har också sopat banan med hur många lag som helst – och innan utgången av februari har vi skjutit in hela 103 mål bakom målvakter som troligen drömmer mardrömmar om den offensiv vi ställer på banan.

Roberto Firmino har gjort lika många no-look-mål som Paul Pogba har gjort mål totalt för Manchester United och den svaga avslutaren Mohamed Salah har lika många Premier League-pytsar som världens bästa striker, Harry Kane.

Sadio Mané har varit ur slag men gjort en bättre poängsäsong än när han var briljant i fjol och Emre Can vet inte om han ska stanna men spelar varje match och varje närkamp med hjärtat utanpå skinnet ändå.

James Milner blev av med båda benen i helt hutlösa satsningar, som båda gott och väl kunde renderat röda kort, men sprang ändå en 10-12 mil på Anfields matta igår. Igen.

Det finns en fantastisk mix av talang och arbetsinsats i detta lag och med Virgil van Dijk som en omfamnande farbror längst bak, som dirigerar och dikterar villkoren för tempo och taktiska upplägg har vi nu satt en grundstomme som är fruktansvärt imponerande.

Är allt perfekt? Det vetefan. Spelar det någon roll? Nej, faktiskt inte.

Liverpool har tagit flera steg i rätt riktning under de senaste månaderna och även om mycket, över tid, fortsatt kommer att avgöras i huruvida vi lyfter silverfärgade pokaler ovanför huvudet är det absolut ändå läge att stanna upp och applådera. Och tvätta bort den lilla Lucifern i oss som säger att allt snart kan gå åt pipan ändå.

Visst kan så bli fallet. Visst kan vi förlora hemma mot Newcastle om en vecka. Visst kan vi släppa in två snabba mot Porto och börja darra. Men högst troligt vinner vi med två-tre mål mot Benitez mannar och städar av portugiserna i en ganska enkel batalj.

Det börjar helt enkelt med ett mindset som Anfield och alla vi runt klubben måste hjälpa till med att bygga upp.

Liverpool spelar Europas mest frejdiga fotboll – och att vi då ska slösa tid på att stå med tidtagarur och räknar sekunder tills allt skiter sig vore alldeles, alldeles onödigt och idiotiskt.

Jag tror ni känner igen er i att ni säkert har United-vänner eller andra bekanta med sympatier för andra konkurrenter som till och med de börjar ge vika nu. Så sent som i veckan hade jag två vänner, som efter Uniteds tragiska insats i Champions League, la sig platt och erkände:

"Vi kollar hellre Liverpool än 'vårt eget' lag just nu."

Måvara att ett Mourinho-styrt United inte är någon större värdemätare när det gäller sexig fotboll, men även om vi letar vidare i Europa är det nästan omöjligt att hitta någon som utmanar Liverpool när det kommer till detta.

Ser man över alla de europeiska toppligorna kan nog fotbollshipstern påstå att Napoli är där med oss. Att lyfta upp Sarri på en piedestal hör liksom till idag om du vill anse dig vara med ”i svängen”. Och visst finns där fog för det också.

Efter att ha sett Barcelona göra sex igår och starta med Suarez, Coutinho, Messi och Dembélé finns där väl en viss grund för att lyfta fram dem med.

Men sen är det faktiskt inte lätt.

Och då får vi ta i beaktning att Napoli är ute ur Champions… och att Barcelona inte får använda Coutinho där...

Liverpool kan gå en alldeles briljant vår till mötes; och oavsett var det till syvende placerar oss i både Champions- och Premier League så kommer detta att kunna bli en fantastisk grogrund för framtiden.

Både vad gäller vårt lag och spel. Men även attityden från läktarhåll.

Med fans som tror. Med spelare som vågar. Det är där någonstans det sista steget måste tas. Att vi inte längre tvivlar och funderar. Inte längre lider och våndas.

Liverpool 2018 är bland de bästa i Europa och då måste vi sluta oro oss för vad som kan hända om Michail Antonio strumprullar in ett tröstmål vid bortre stolpen.

Våren och framtiden kan vara vår. Bara vi vågar omfamna den ordentligt.