– Imorgon är för oss

Vi vet alla hur det gick i onsdags. Vi visste alla också att det kunde hända eftersom vi visste vad som hände i januari. Samtidigt, när vi då bör kunna känna en viss gnutta trygghet inför imorgon, minns vi alla också det som hände i höstas.

Liverpool och Manchester City är Englands bästa fotbollslag. Liverpool är uppenbarligen inte den näst bästa poänginsamlaren, för sådant kan vi använda Premier League-tabellen till att konstatera, men det tar inte ifrån Liverpool faktumet att de, under Jürgen Klopps ledning, blivit ett sjuhelvetes fantastiskt fotbollslag.

Imorgon står de dock inför sin kanske största utmaning någonsin. För att vinna med 3-0 hemma på Anfield, om än mot helt fantastiska Manchester City, kan faktiskt detta Liverpool göra.Även om ingen annan kan det. Och ingen annan har gjort det. 

Och frågan är om någon faktiskt kommer att besegra detta Manchester City, under Pep Guardiola, på samma sätt igen. Det var utklassning.

Samtidigt kommer det inte att vara de fantastiska ögonblicken av absolut briljans som kommer att diktera villkoren för om Liverpools säsong fortsätter i fullständig eufori. Det är vad vi gör med ledningen. Hur vi behandlar det utgångsläge vi så fantastiskt skaffat oss inför imorgon.

Gör vi det som det gamla Liverpool. Eller det nya.

Jag skrev efter vår gnetiga 1-2-seger mot Crystal Palace att det var en riktig ”mästarseger” vi fick se. Jag fick snabbt ett mail från en förståsigpåare att jag ”uppenbarligen inte sett tabellen, för det är City som är mästare”. Jag tolkar det som att personen inte riktigt läste texten.

Jag vill dock ge chansen för det igen. För att förklara vilka de där ”mästarsegrarna” är. Det där när man står med ryggen mot repen – men vinner ändå.

Liverpool står knappast med ryggen mot repen imorgon rent krasst sett. Vi leder trots allt med 3-0 och ska, statistiskt, jogga hem vår plats i semifinalen. Bara sju gånger tidigare har ett lag vunnit med 3-0 i hemmamötet och misslyckats med att gå vidare. I 119 fall har däremot utgångsledare tagit sig vidare. Det är alltså 94,4% chans att vi är med i tombolan när nästa steg ska lottas. Men det ska ju spelas om det också.

Liverpool måste besegra ett par demoner imorgon. Man måste visa att korthuset är ihoplimmat med superlim och att det står pall för trycket som en Kevin De Bruyne-ledd offensiv kommer att utsätta oss för.

Under Jürgen Klopp har vi redan lett en Europa League-final i halvtid och förlorat. Och under denna säsongen varit både 2- och 3-0 upp mot Arsenal respektive Sevilla utan att bärga tre poäng.

Förhoppningsvis heter historieomskrivaren dock Virgil van Dijk.

Sedan holländarens intåg på Merseyside är vi ett helt annat lag när vi försvarar. Kommer han upp i samma kvalitet imorgon ska det oerhört mycket till för att Liverpool ska släppa in de mål som krävs för att detta inte ska gå. Och dessutom krävs det till 99% att Manchester City i sin jakt på mål inte blottar en yta för Firmino, Mané, Oxlade och Salah att straffa dem i. För gör vi mål, då är det klart. Det vill jag lova.

Jag skrev efter första matchen att vi ska våga tro och våga drömma. Våga hoppas och våga vinna. Låt oss sätta oss i sofforna, på pubarna eller kanske rentav på Etihad imorgon med en bubblade känsla av framgång i kroppen.

Se inte dystopi. Se Andrei Schevchenko lotta oss mot Bayern München i semifinal på fredag.

Var ni än är, vad ni än tror. Vad ni än känner och hur illa ni än kommer att må. För denna gången, så knyt näven och tro på detta lag.

Herregud. Vi är Liverpool. Luttrade och förstörda av så mycket skit vi utstått i så många år. Men imorgon är en match för oss. Och då vore det en skam att inte njuta.