​– Mest älskade lag vi haft?

Säsongen är över och det var med stort nöje och en härlig vårsol i pannan som man vandrade in på Anfield i söndags och sjöng Liverpool in i nästa års Champions League, såg Mohamed Salah sätta målrekord i Premier League och framförallt känna hur en hel klubb, från spelare till fans – efter ett par resultatmässigt tyngre veckor i Premier League – fylldes med självförtroende inför avresan moty Kiev och Champions League-finalen den 26 maj.

Och det finns såklart hur mycket som helst att säga kring denna säsong. Kring detta lag. Kring spelarinsatser och Jürgen Klopp. Och förhoppningsvis har vi dessutom en sista sida kvar att skriva på i detta kapitel i Liverpoolhistorien.

Men ett faktum jag vill stanna vid när vi någonstans ändå tar avstamp kring denna fina säsong som varit – och som har mer kvar att ge – är ändå hur älskvärt detta lag är. Och jag kan som sagt inte erinra mig att jag någonsin stått och fängslats av ett Liverpoollag på det sätt som jag nu gör.

Vi har en andramålvakt i Simon Mignolet, som sedan han sattes på bänken inte varit något annat än det mest exemplariska fullblodsproffs. Från träningsplan, till matchvärmning och hela vägen ut i det stora böljande hav som är Sociala Medier. Är där ett ord från en lagkamrat är där en LIKE från Simon. En spänd överarm eller ett hjärta. Men alltid där för att hylla sina kamrater.

Sen har vi Robertson. Andy, Andy, Andy, Andy Robertson! Denna fotbollsarbetare som med råvilja tagit sig från skotska lågligorna till en Champions League-final mot Cristiano Ronaldo. Som fick göra sitt första mål och höll på att dö av lycka. Och som alltid är beredd att springa genom betong för laget.

Till höger i samma backlinje har vi Trent. En 19-årig pojkspoling som dels spelar fantastisk fotboll; klokt och moget. Men som mer än något annat vet vikten av sådant som är större än det som sker på en fotbollsplan. När det var dags för spelarnas ärevarv efter slutsignalen kom Trent ut tillsammans med Louis, en liten pojke i rullstol som Trent lärt känna via det fantastiska An Hour For Others-projektet i Liverpool. Stor spelare. Ännu större man.

Ni märker redan nu att jag kan fortsätta ganska länge? Ni sitter själv och tänker på de flesta i laget nu kan jag tro.

Till exempel James Milner? Det Sociala Medie-geniet som löpt 1,3 mil i snitt varje Champions League-match, slagit Neymars assistrekord och ändå aldrig skulle tänka tanken att göra något annat än att sätta laget först i varenda given situation. Som blev vänsterback, petad och sen kom tillbaka och kanske var den viktigaste av alla spelare när vi kom fram till avgörande skeden där blod, svett och löpmeter avgjorde utfallen.

Eller Jordan Henderson? Som vi debatterat flitigt genom åren – och som man kan få fortsätta debattera om man känner för det. Men ett fullblodsproffs utan dess like som nu är 90 minuter från att lyfta en Champions League-pokal som kapten för Liverpool.

När man inte ens kommit till den exceptionella fronttrion vid detta lag förstår man att det är en lista av dignitet. Och Alex Oxlade Chamberlain förtjänar sannerligen sin plats han med.

Inte nog med att han kvalitetsmässigt har levererat trots inledande frågetecken, så har han framförallt omfamnat en hel stad och dess supportrar. Man anade att goda ting skulle komma redan när han första dagen gick runt på Melwood och kramade ”Hej” till all kökspersonal, men när han nu också toppat upp det med att hitta den pappa och son han kramade efter avancemanget mot Manchester City i Champions League, för att erbjuda dem biljetter till finalen, förstår man att han tagit det till en ny nivå som många fotbollsstjärnor idag oftast unnar sig lyxen att undvika.

Med tanke på att de tre längst fram fått mer än tillräckligt – och befogat – beröm under hela säsongen så tycker jag vi avrundar där. För trots att all deras finess och skicklighet till mångt och mycket varit det ytterst avgörande för säsongens utfall vågar jag påstå att vad fyra engelsmän, en skotte och en bänksittande belgare bidragit med är av minst samma vikt när allt till syvende och sist summeras.

Och oavsett utfallet i Kiev, tycker jag aldrig vi ska glömma bort alla de som var delaktiga för att ta oss tillbaka till en plats där vi återigen kan få drömma.