– Ett frånvarande nervvrak

Att vara Liverpoolsupporter är inget vi valt att bli. Ni har säkert alla era historier om en övertalande far, mor, syster eller bror, en minnesvärd match på Tipsextra, en Michael Owen som flög fram – eller en Steven Gerrard som satte en buckla i skyn i Istanbul. Men kom aldrig och säg att det är något vi bara valt. Det är fan så mycket större än så.

För hade det varit ett supporterskap vi någonsin aktivt valt hade vi inte suttit här idag. Jag hade inte suttit här och skrivit. Ni hade inte suttit här och läst. Vore det ett aktivt val att börja heja på detta lag vore vi alla fullkomligt galna som inte aktivt också valt att sluta för längesen.

Liverpool är en drog och det är lika bra att vi inser det. Vi är beroende och vi vet inte varför. Hur kan man annars försöka förklara för en vän, bekant – eller rent av sin livskamrat – att man ska se Liverpool-Plymouth i ett FA-cupomspel en regnig jävla januaridag. Eller att, när man tagit med just den där livskamraten till New York för att fira nyår, lämna sängen 09.00 på nyårsdagen för att hitta ett irländskt sjaskhak som visar Liverpool-Bolton. Kom inte och säg att det är något vi valt av ren glädje i ett aktivt val. Bara acceptera de facto att vi är fast.

Det är elva år sedan Liverpool sist spelade en Champions League-final och sedan dess är det enda vi ställt, i vårt historiskt välfyllda museum, en Carling Cup-pokal från 2012.

Jag är övertygad om att ni, likt jag, haft era tvivel längs vägen. Om varför vi gör det? Om varför vi utsätter oss för det? Kanske rentav att ni förbannats över att det inte bara var ett Barcelona-hjärta som placerats i er och ni fått uppleva titlar bara ni blinkade.

Jag tror också att ni alla, varje gång ni råkat tänka den tanken, ganska snart viftat bort den lika snabbt igen. För hur jävla kul vore det där egentligen?

Genom allt det lidande som Liverpool, sportsligt, åsamkat oss supportrar har vi växt ut till något så mycket större. Till den där familjen man så lättvindigt ibland pratar om i supporterkretsar. Men som i vårat fall är så sann. Till vänner för livet. Till en enad front ingen jävel ska komma och tjafsa med.

Inget annat i livet har knutit så många bekantskaper som Liverpool har gjort för mig. Och med undantag för min familj finns det inget i världen jag hade bytt mot mitt supporterskap.

Det gör att jag mår skit hur ofta som helst. Men jag mår skit på ett sätt som jag fullkomligt älskar. För jag vet att jag gör det för att jag är en del av något större. Jag tar personligen illa vid mig om det går dåligt för vårt lag. Och jag blir uppriktigt ledsen för oss alla varje gång vi förlorar.

För många är fotboll en sport och ett spel. Jag vet att det är så mycket mer för alla oss här.

Det är också därför jag aldrig bytt detta supporterskap mot ett där man blinkar in titlar på löpande band. Självfallet hade man gärna tagit ett par extra för att trycka ner i truten på några opponerande motståndarfans ibland. Men kom igen, vi vet alla att de ändå inte har fått ut hälften så mycket av sitt supporterskap som vi har.

Liverpool Football Club är något alldeles speciellt. Dess fans över hela världen är desamma. Och vi, den svenska svansen som är beredda att ta gift för detta lag, vi är något alldeles, alldeles extra.

Jag har haft äran att vara med och anordna Storträffar i Malmö under en herrans massa år. Vi har samlats 300 personer för att se Liverpool förlora med 3-0 mot West Bromwich. Vi har samlats 450 för att se oss förlora mot West Ham.

Aldrig någonsin har någon gått därifrån utan att fråga; När vi gör om det igen?

Det är alla de åren, alla de mötena, alla de kommentarerna och all den otvivelaktiga gemenskap som jag packar överst i väskan när jag förbereder mig för att flyga till Kiev idag.

Minnena av ett helt supporterliv. Ryggdunkarna, kramarna, glädjen och tårarna. Liverpool är en berg-och-dalbana utan dess like. Med en Roy Hodgson som flaggade för att vi kunde åka ur högsta serien. Med en Brendan Rodgers som nästan vann den.

Bakom alla resultatrader och tabellplaceringar har fundamentet dock stått bergfast. Vi. Ni. Oss.

Bara ta en titt på listan över knökfulla arrangemang imorgon. Läs i forumen om svenskar som kommer att flyga, tåga och bila till Kiev. Bo på landsvägshostel utan el och som fortfarande inte har en biljett – men är lika glada ändå.

När det närmar sig avspark imorgon hoppas jag att alla kan sluta sina ögon några sekunder och tänka på varandra. På oss. På resan vi tillsammans gjort.

Det får gå som det går - så länge Liverpool vinner, såklart - men någonstans kommer det ändå att vara sekundärt, som vanligt.

Det är kvällarna på resan hit vi kommer att minnas. Det är dagarna då vi mår som idag vi kommer att minnas. Det är när vi ofokuserat spiller ut kaffekoppen imorgon bitti vi kommer att minnas.

Det är ryggdunkarna vi gett varandra under åren vi kommer att minnas.

Liverpool har chansen att sätta den finaste av alla kronor på detta verk imorgon. Det finns goda chanser att de gör det, men vi måste någonstans försöka komma ihåg att det inte är det viktigaste.

För oavsett hur det går på lördag. Så fråga varandra: 

När gör vi om det igen?