Sverige – VM:s Liverpool?

Det är nu ganska exakt en månad sedan den där sprängvarma och – på förhand – så fantastiska kvällen i Kiev. Jag var på plats med några av mina bästa vänner och känslan under dagen, att man hade något så historiskt som en Champions League-final att vänta, den är sannerligen svårslagen. Och jag tror faktiskt att alla svenskar som nu packar väskorna för att bege sig mot St. Petersburg känner likadant.

När Liverpool radade upp sig mot Real Madrid gjorde man det såklart med en av Europas mest fruktade offensiver i form av Roberto Firmino, Sadio Mané och Mohamed Salah. Men man gjorde det också med Loris Karius, Andy Robertson, Virgil van Dijk, Dejan Lovren, Trent Alexander Arnold, Gini Wijnaldum, James Milner och Jordan Henderson. Och om ni anser att de spelarna individuellt är Champions League-final-kvalitet så har vi mycket att diskutera. Men det är egentligen helt oväsentligt.

En spelares individuella styrka är oväsentlig i relation till vilka maxnivå han (eller hon, för den delen) kan kräma ur sig i den omgivning man är placerad till att spela i. Fråga bara Argentina. Fråga bara Lionel Messi.

Det är såklart på samma grunder som ett Sverige, med spelare som Sebastian Larsson och Andres Granqvist som förgrundsfigurer, plötsligt kan vara på väg att erövra ett VM-slutspel och få en hel nation att dansa smågrodorna flera veckor efter att midsommarsnapsen slank ner.

På grund av VM kan vi faktiskt konstatera att vi sluppit ganska mycket av den så bedrövliga Silly Season-period vi annars varit mitt i stormsögat på just nu. Vi kan konstatera att Naby Keita har anlänt och att Fabinho, såklart, har blivit klar – men därefter har det faktiskt (om Fekirfiaskot ursäktar) varit ganska lugnt och skönt att vara klubblagssupporter de senaste veckorna.

Självklart kommer dock karusellen att snurra igång i takt med att hälften av spelarna nu lämnat VM och att två lag om dagen kommer att göra detsamma de kommande fyra dagarna också. Och sen trummar det på därefter. 

Men med lärdomarna från de övre styckena vill jag framförallt konstatera att det kommer att vara ganska lönlöst att sitta och analysera de rykten som nu väntar – och även de köp som till slut blir klara.

Efter att Jürgen Klopp bytte till sig Andy Robertson mot Kevin Stewart (och gjorde honom till en av hela världens bästa vänsterbackar på ett år) och plockade in en halvratad Alex Oxlade-Chamberlain från Arsenal och gjorde honom till en av de frejdigaste offensiva bollförarna i Europa under stora stunder av våren har i alla fall jag – något för sent, inser jag nu – konstaterat att mitt fotbollsöga för gruppkompabilitet och maxnivå inte räcker till för att ens tycka och tänka i frågan. Jag bör helt enkelt bara luta mig bakåt och lita på Jürgen Klopp.

För precis som i det svenska landslaget skapar han ett lag där summan av alla pusselbitar är klart mycket större än om man räknar samman den individuella talangen var för sig. Med det sagt jämför jag inte Albin Ekdal med Naby Keita – men jag konstaterar att oavsett individuell briljans kommer det även i vårat fall att slutligen handla om summan av de alla.

Förra säsongen blev den summan stor nog för att nå en Champions League-final. Denna säsong har vi redan förstärkt med två av världens bästa spelare på sina respektive situationer. Ni hör att det kan vara rätt goa tider att drömma.

Men lova mig att inte gå bärsärk om vi värvar X eller Y – eller om vi för den sakens skull inte gör det. Låt oss istället lita på Jürgen Klopp. På att vi kommer att stå med ett lag starkare än elva jag när det väl blåses igång mot West Ham den 11 augusti. Och till dess så hejar vi på VM:s Liverpool. Vårt älskade Sverige.