Vi vet alla hur Champions League-finalen slutade. En Mohamed Salah som fick gå ut efter 30 minuter och ett första slag med betongsläggan på den dröm som var en sjätte europeisk titel. 

Vi vet såklart också att de sista slagen bankades igenom våra drömmar av Loris Karius. Oavsett om vi såklart ska ta i beaktning att han - med facit i hand - var rentav hjärnskakad när situationerna uppstår. 

Att således dra några större växlar av det direkta målvaktsingripandet i Kiev har jag samlat mig från att inte göra. Jag stod på läktarna i Kiev och svor över hans insats direkt på slutsignalen (det vill jag lova er) men det gick samtidigt ganska snabbt att gå vidare. Att börja glömma. Att inte vilja hänga ut och hata. Minnena från Porto, Manchester och Rom vägde ändå upp under den tidiga och varma sommaren som svepte över Sverige. 

Vi hade ändå fått uppleva något alldeles fantastiskt. Och det var såklart, främst, otroligt synd om Loris Karius. 

Att vi någonstans skulle glömma och bearbeta det som hände var sin sak, men hur vi skulle gå vidare framöver låg enbart på Karius själv - och Jürgen Klopp. 

Jag har redan sedan tyskens ankomst ifrågasatt hans potential som målvakt. Men är beredd att ställa upp den dörren till diskussion. Han kanske är tillräckligt bra på att rädda bollar, egentligen. Han gjorde ett par bra ingripanden under våren och han är fortsatt ung. Men situationen vi står i idag handlar inte om ifall Loris Karius - egentligen - kan stoppa bollar eller ej. Det handlar om ifall han kommer att ha sinnesnärvaron att någonsin göra det till hundra procent i en Liverpooltröja utan att tänka på vad han ställde till med mot Real. Återigen, oavsett orsakerna som föranledde det. 

Säsongen hann inte ens starta igen innan han famlade in en uppvärmningsboll i Chester i lördags (se nedan) och ska vi vara ärliga gör säkert 5000 målvakter detta runtom i världen under en helg. Men den enda som inte har råd att göra det just nu är Loris Karius. 

Som om det inte vore nog stod han sedan för ännu en fatal tavla igår mot Tranmere, som fått Picasso's och Da Vinci's att gapa med avund. Hur är det möjligt att göra det igen?

Någonstans kan man ju nästan förlåta att man famlar in ett skott från Gareth Bale. Men från en avdankad deltidsbagare från Tranmere? Nä, det håller helt enkelt inte. 

På sina två första chanser att återupprätta en ställning i laget, bygga upp sin relation till fansen och släta över det största målvaktsfiaskot i en internationell fotbollsfinal någonsin har Loris Karius istället själv ställt sig och hällt bensin på öppen eld. Han har spenderat sommaren med att spela in Baywatchliknande Instagramfilmer i Los Angeles och någonstans måste han förstå att det är på planen han har en karriär att ta tag i. 

Loris Karius kan säkert bli en alldeles duglig målvakt på den hösta nivån. Men han kommer aldrig att bli det i Liverpool. 

Pubspelarna i Tranmere sprang till och med fram till honom och skrek att han var 'f*cking shite' och vi kan alla bara föreställa oss vad motståndarfansen kommer att göra med honom i Premier League när faran är framme igen. 

För allas skull. För våran. För Loris. Så måste våra vägar skiljas. Vi kan fortsätta att bygga ett lag av tio utespelare som representerar ett helt fantastiskt slott. Men var är det värt när det, med en målvakt som Karius, står det placerat på fullständig sankmark? 

Och om Loris Karius karriär inte ska knäckas totalt, måste han personligen också få en nystart någon annanstans. 

Loris Karius ska inte behöva vandra ensam. Så vi får väl vara snälla nog att följa honom till närmsta busshållplats.