– Vi menar allvar

– Nu kommer profetiorna och facit efter en omgång, tänker ni. 

Men nje. Så långt ska vi inte gå. 

Men ingen som såg de första matcherna under den gångna helgen kan ha undgått att tänka att vi på riktigt ser sanslöst spännande ut. Och att det till ganska stor sannolikhet kan vara öppen gata för ett race mellan oss och Manchester City.

Inför säsongsstarten var alla överens. Liverpool hade förstärkt så sanslöst mycket och öppnat plånbokslädret på så vid gavel att halva fotbollseuropa stått i farozonen att slukas ner i FSG:s avgrundsdjupa splash-the-cash-filosofi. Men alla vi som sitter här vet ju att det där egentligen bara är bullshit.

Jürgen Klopp har fortfarande spenderat mindre än de flesta av sina konkurrenter – med José Mourinho i synnerhet – och det enda vi kan konstatera är att han däremot skrattar bäst som skrattar sist när vi nu ser vad han lyckas göra när han får de spelare han verkligen vill ha.

Samtidigt startade Liverpool premiären mot West Ham med bara två nya spelare i startelvan. Lika många som United. Lika många som Chelsea. Lika många som Arsenal. Dessa konkurrenter som suttit med snuttefilt och förbannat sig över att vi nu gått och blivit ett köpelag.

Och vet ni. Om vi nu är det, låt oss njuta av det.

För om nedsidan i att se Alisson Becker vakta buren framför The Kop i en skinande gul rustning och att få se Naby Keita trasa sönder motståndarmittfält är att bli kallad något sådant så kan jag inget annat än att älska faktumet.

Vi är bara 90 minuter in i säsongen. Men vi kan nog enas om att de såg exakt så bra ut som vi hoppats.

Dessutom kunde vi slänga in Shaqiri, Sturridge och Henderson från bänken. Fabinho kunde få vila vidare tillsammans med en Adam Lallana och Dejan Lovren behövde inte ens vara i matchtruppen. Allt det vi hoppats på börjar nu ta sin form.

Vi hör redan motståndare klaga på den tidiga lappen på transferluckan och tydligen ska ett par klubbar redan ha svängt i frågan (15 av 20 var för förra sommaren) och det skvallrar ju tyvärr om ren och skär amatörnivå från konkurrenterna om så är fallet och de tar detta vidare.

Visst, det var en VM-sommar som gjorde situationen extra prekär. Men, come on.

Spelmässigt var Manchester United exakt så tråkiga som de alltid är numera och om det inte vore för en straff redan innan publiken hunnit sätta sig och en David De Gea som var tillbaka i sitt livs form – som alltid på Old Trafford – hade de inte kommit undan hemmapremiären mot Leicester med alla poängen. Tottenham var stolpe och ribba ifrån att också tappa alla tre mot Newcastle och Arsenal var exakt så håglöst som de var när Arsene Wenger lämnade dem för några månader sedan. Visst ska Arsenalfansen ge Emery tid. Men när man ser vad han värvat är det svårt att se dem på allvar utmana i toppen i år.

Manchester City spelade däremot just Arsenal av banan i all sin enkelhet och Chelsea såg faktiskt godkända ut mot ett – dock – extremt svagt Huddersfield. Klopps polare Wagner lär få kämpa med näbb och klor för att få sitt lag till att hänga kvar i år, för med nykomlingar som förstärkt rejält och pengar som cirkulerat en hel del även i bottenregionerna står Hudds kvar och stampar med ett ganska tröttkört lag. Så även om det var starkt av Chelsea att göra 3-0, utan en Eden Hazard från start, krävs det tyngre motstånd innan vi bedömer Sarris nybygge.

Skulle det dessutom ske något på transferfronten där, med just Eden Hazard uppdukad i Real Madrids skottlinje kan det nog bli tufft för den italienske ingenjören att göra något bra av The Blues i år.

Liverpool var laget som imponerade mest av alla i premiäromgången och jag tror att vi får vänja oss vid det. Även med en ganska ringrostig Bobby Firmino var vår offensiv på en nivå som inget annat lag i Premier League kom i närheten av och även om Trent Alexander Arnold slog bort 38 inlägg kom vi ändå runt och skapade 57 andra chanser från båda kanter. James Milner sprang 12,55 kilometer i en match vi promenadspelade bort West Ham i och Gini Wijnaldum var boss på det centrala fältet – i en defensiv roll vi kan se honom mycket i under årets säsong.

Sadio Mané sköt dubbelt och har satt rask fart mot att sudda ut förra säsongens siffra på – i sammanhanget ganska beskedliga – 10 ligamål och Mohamed Salah satte genast tempot mot 38 ligamål och nya rekord.

Liverpool visade direkt av vi menar allvar och innan vi vet ordet av det tror jag att just vi och Manchester City bokar biljetter i främre ledet medan de andra gör sitt bästa för att bryta sig in bakvägen.

Visst har det bara börjat. Men vi har fog att drömma om mer.