Trots allt detta. Trots pengarna, spelarna, en pånyttfödd Daniel Sturridge och att Liverpool nu skulle ”ha ett helt annat lag” var tio av tio utespelare mot Leicester senast spelare som Jürgen Klopp förfogade över även i fjol.

Som om vi inget lärt från förra säsongen tisslas och tasslas det redan om att ”något är fel” för att Fabinho inte får speltid. Efter en bänkplats i premiären har han inte ens varit i truppen och efter att Daniel Sturridge hade en succéartad sommar – för att följa upp med ett mål i premiären – har även hans chanser begränsats till det minimala. Xherdan Shaqiri, som cykelsparkade sig in i våra hjärtan, har mött samma försiktighet från sin nye manager och till syvende fick till och med Naby Keita nöta bänk, efter att han dock startat de tre första matcherna för säsongen.

I Liverpools succéartade inledning, med fyra segrar på fyra matcher och en förstaplats i Premier League, har Jürgen Klopp istället litat till det gamla gardet. Till en Wijnaldum. En Milner. Till det lag som faktiskt redan var så bra så att det spelade Champions League-final i våras.

Liverpool Football Club är i en oförskämt bra sits just nu. Precis som Jürgen Klopp sakta men säkert introducerade Andy Robertson och Alex Oxlade-Chamberlain för Anfieldpubliken under fjolåret ser han i år ut att göra detsamma med Fabinho och Xherdan Shaqiri. Hade inte Jordan Henderson spelat VM – och just Chamberlain varit borta med skada – tror jag faktiskt att vi mycket väl sett en närmast total besparing även på Naby Keita.

Vi har idag en trupp vi kan kosta på oss att behandla med försiktighet. Vi vet att även med vårt näst bästa lag är vi bättre än de flesta. Vi vet att vi kan anpassa laget och materialet efter motstånd och om vi vill springa i sönder en motståndare gör vi det – innan vi slår om och dribblar bort nästa med extrem finess.

Vi har som sagt inlett årets Premier League-säsong på ett strålande vis och även om man tidvis kunnat önska mer av spelet är det svårt att önska mer än tolv av tolv möjliga poäng i kolumnen som trots allt summerar allting till sist.

Samtidigt går säsongen in i ett nytt skede nu. Och Liverpool i största synnerhet. Efter en inledning mot West Ham, Crystal Palace, Brighton och Leicester väntar nu Tottenham, PSG, Southampton, Chelsea (gånger två), Napoli och Manchester City i nästa sju. Och detta på en knapp månad.

Läge för fartyget att kapsejsa nu? Inte så länge vi hela tiden håller besättningen fräsch.

Det är för månader som denna som Liverpool, med Michael Edwards i spetsen, jobbade skjortan av sig i somras. Det var därför man såg till att säkra upp de kontrakt som behövdes och förstärka med de pusselbitar som saknades. När det ska spelas fotboll två gånger i veckan räcker det inte med elva fotbollsspelare av högsta kvalitet. Du behöver i stort sett två startelvor av yppersta världsklass.

Jämför vi mot Leicestermatchen före uppehållet skulle Liverpool kunna mönstra en b-lagselva med Mignolet, Clyne, Lovren, Matip, Moreno, Fabinho, Keita, Lallana, Shaqiri, Sturridge och Solanke. En bredd vi bara kunnat drömma om de senaste åren.

Och då har vi dessutom ’Ox’ långtidsskadad, ett par ungtuppar på frammarsch och en spelare som Divock Origi gömd bakom ett draperi, redo att i alla fall spela en biroll i anrika Carabao Cup…

Om en månad kommer vi att veta extremt mycket om Liverpools säsong. Om vi tagit taktpinnen i dödens Champions League-grupp eller om vi redan tappat fart mot våra konkurrenter. Vi vet om vi knockat ut ett första hinder på vägen mot en Cupfinal – och mer än någonting vet vi om vi under detta flerfrontskrig dessutom behållit våran pole position i Premier League.

Väldigt mycket handlar nu om att komma levande ut ur detta. Med en bröstkorg uppumpad till bristningsgränsen och ett par stora skalper under bältet. Det är dags för Jürgen Klopp och Liverpool att visa vad vi faktiskt är gjorda av denna säsong.

Under säsongens fyra första matcher har vi faktiskt poängmässigt ”bara” motsvarat fjolårets resultat. Matcherna vi spelat slutade alla med vinst även i fjol. Matchen på lördag är däremot ett första läge att börja bevisa vilken utvecklingskurva vi faktiskt haft.

Det var ju faktiskt ganska exakt ett år sedan som vi åkte till Wembley sist för det här bortamötet med Tottenham. Med en Dejan Lovren redan i skottgluggen, för att efter bara en halvtimme vara en levande måltavla för en kritik som nog kunnat mörbulta de flesta. Utbytt. Uthängd. Ett Liverpool som var utskrattat i hela England.

Samtidigt får vi nog gräva lite djupare nu och minnas den där matchen med glädje. Eller åtminstone för vad den i det stora hela faktiskt kom att bli. Nämligen vändningen.

Liverpool var ett helt annat lag efter nederlaget mot Spurs och vår defensiv har genomgått en transformation som får vilken plastkirurg som helst att gapa med hela hakan.

Det är nog också därför, med någon form av självskadebeteende, som jag så omåttligt mycket ser fram emot morgondagen. Mot revanschen. Mot elddopet. Mot matchen där vi visar vad vi lärt och vad fotbolls-England och Europa har att vänta av Liverpool i år. Mot den första av många matcher där vi även poängmässigt börjar plussa på jämfört med föregående år.

Imorgon startar Liverpools månadslånga examination i både lärdom och truppbygge. Vi måste bevisa att vi hanterar motståndare som vi inte hanterade i fjol och Jürgen Klopp måste redan efter en månad börja rotera sin trupp för att den ska hålla loppet ut.

Senast lät vi Tottenham lura in oss i ett bollförande som de kunde ligga på rulle och kontra sönder. Nu hoppas jag att vi är stora, kaxiga och stöddiga – och kastar över taktpinnen till dem ibland. Ställer de berömda ”frågorna” till deras spel och låter Pochettinos manskap göra första draget. Och så är det vi som istället straffar det liljevita, arenalösa, hemmalaget.

Liverpool har redan bevisat att de växlat upp flera nivåer sedan sist det begav sig mot Spurs på Wembley och imorgon är det dags att dräpa den sista demonen.

Det är även en tidig lördagsmatch, vilket Klopp haft förtvivlat svårt med (bara vunnit tre av 13) sedan han tog över Liverpool, och som om det inte vore nog är det mardrömsdomare Oliver som är rättskipare. Bara en av de sex senaste gångerna han dömt oss har vi gått segrande ur striden – medan Tottenham vunnit åtta av åtta där han blåst i pipan.

Det är helt enkelt dags för spökjägarna att göra sitt igen. Nämligen att släcka varningslampor och tända hopp. Tända en ytterligare gnista av tro – och låta oss alla hänga med på en månad av riktig jävla rock n roll!