​Mästarseger? Mästarseger!

Liverpool har nyss besegrat Crystal Palace med 4-3 på Anfield och jag sitter och kliar mig i huvudet medan jag försöker att samla mig kring vad som egentligen hände. Har vi tur har jag kanske landat i någon form av konklusion framåt slutet av denna text. Men var inte allt för säker på det.

För första gången på nästan hela säsongen (ett par toppmatcher undantaget) hade jag själv känslan att Liverpool gick till match med några frågetecken till sitt namn. Vi hade ingen högerback. Vi hade ingen Gini Wijnaldum. Vi mötte en manager, som utöver när han tränade hemmalaget som spelar där, aldrig hade släppt in mål på Anfield – och vi mötte ett Crystal Palace som faktiskt lyckats besegra bland annat Manchester City på bortaplan och med rykande färskt facit hade två segrar till sitt namn de senaste två veckorna.

Crystal Palace är verkligen inget dåligt lag. De parkerade absolut bussen stundtals men är aldrig rädda för att sätta full fart framåt och anfalla när tillfälle ges. Wilfried Zaha är troligen hela Premier Leagues bästa spelare utanför ”Topp 6” och inte ens Roy Hodgson kunde låta bli att tänka tanken av att låta fokus i anfallsspelet ligga i hans ständiga utmanande mot en nyinsatt James Milner på högerbacken. 

Liverpool har samtidigt en helt ny situation att förlika sig vid. Vi leder ligan med fyra poäng (eller sju, just nu, när Manchester City är en match bakom) och det krävs inte ens godkänt i Matematik A för att förstå att vi kommer att höja pokalen i maj om vi fortsätter att vinna våra matcher. 16 segrar inför idag. 15 segrar just nu.

Många spelare i detta lag har inte varit med och höjt pokaler. Många i detta laget har aldrig ens varit påtänkta att spela för dem. Men med Jürgen Klopp som manager har ett lag byggts vars summa av totalen är fan så mycket mer än varje individ för sig.

Liverpool leder Premier League i januari. Liverpool kommer, med tanke på att bara en ligamatch återstår i årets första månad, att leda ligan i februari. Liverpool är, vare sig vi vågar tro det eller ej, på väg mot något stort.

Tro mig, jag satt och spottade, svor och klagade efter de första 45. Jag ville se Shaqiri istället Keita och jag undrade vad Klopp verkligen sett under ”Nabys fantastiska träningsvecka” när jag såg att det inte bar frukt alls mot en Wan Bissaka som kunde stå ganska still och rättvänd utan att förta sig.

Och jag tror alla kan hålla med om att vi saknade en Gini Wijnaldum som dikterade tempot centralt, vann tillbaka bollar och skapade ytor åt sina medspelare.

Samtidigt höll Klopp fast vid sitt lag och samma spelare gjorde plötsligt två mål på sex minuter i början av andra. Vi var dock aldrig så stabila som vi brukar. Det var aldrig så naturligt defensivt som vi annars sett oss vara under säsongen och absolut inte så kliniskt offensivt som det så ofta varit – trots de fyra målen vi till slut fick se. Mycket tack var en viss Speroni.

Liverpool måste såklart få ha insatser som idag. Nervösa och ganska tragiska insatser. Matcher där det inte alls blir som vi trott och matcher där vi är sämre än vi borde. Men det får såklart inte komma så många till. 

Idag skrevs resultatet, trots alla omständigheter, till 4-3 och vi la en mästarseger i bagaget. Där lär ha suttit ett helt City-lag på ett hotell i Huddersfield och väntat på tappade poäng och sin egen chans till att knapra in imorgon. Men icke. Istället ska de nu gå upp mot ett Wagner-löst hemmalag och ”göra jobbet”. Som vi bara kan konstatera är svårare än vad vi vill tro i årets Premier League.

För Liverpools del väntar nu lite vila. Det är elva dagar till vi möter Leicester på Anfield och till dess lär det vänta träningsläger i Dubai och åtminstone en Joe Gomez, Alexander-Arnold och Gini WIjnaldum tillbaka i truppen. Det är såklart oerhört viktigt.

Innan vår nästa match ska Manchester City dessutom hinna spela tre matcher (imorgon, mot Burton i Ligacupen och även i FA Cupen nästa helg) och även om det är tre – på pappret – matcher de kommer att vinna går det inte att nonchalera faktumet att vi har en ypperlig chans att snart trötta ut dem. Hur roligt är det att jaga varje gång vi vinner? Och hur länge är det egentligen lönt? När blir Champions League deras första prioritet? Och när hamnar de inhemska cuperna precis därefter?

För oss är de kommande matcherna mot motstånd som vi bara ”ska besegra” och om vi gör det tror jag det är läge att, på riktigt, börja fundera på vad som kanske faktiskt väntar.

Orkar vi hålla uppe detta och besegra Leicester, West Ham och Bournemouth har vi visat att vi inte tröttas ut, skräms eller skakar när det betyder som mest. Då har vi bevisat att vi är här för att vinna och vi hittar vägar för att göra det. Oavsett vem som står framför oss.

Liverpool är på riktigt. Och även när det inte är vackert. Då hittar vi tre poäng.