Krönika: – Liket lever igen

Vi kan ju börja med att konstatera att hjälpen i titelkampen knappast kommer att komma från någon annan. I onsdags ställde Everton ett b-lag på banan hemma på Goodison och aldrig förr har nog City på allvar haft en halv stads supportrar bakom sig. 

Men frågade du Evertonfansen ville de inte ens ta poäng mot de ljusblå från Manchester – med risken att "hjälpa" storebror i kampen om den åtråvärda Premier League-pokalen.

Idag, när jag skriver detta, har det nyss blåsts av i Manchester City-Chelsea och där har bortalaget presterat på en så sällan skådat låg nivå att ett ljusblått lag från mina hemtrakter just nu sitter och ganska allvarligt tror på en seger på torsdag i Malmö. Tennismatchen på Etihad var i alla fall en sällan skådad parodi på denna nivån.

Manchester City gör såklart sin del i dessa segrar. Oh, they do. De roterar och vilar. Men utan att de slutar att explodera. 

Utomjordiskt bra

Sergio Agüero är fanbäraren i detta fackeltåg men även om de parkerar framför Liverpool i tabellen just nu måste vi ändå komma ihåg att det är vi som är i pole position på lika många spelade matcher och att ett Liverpool som vaknade till liv mot Bournemouth är ett Liverpool som Manchester City ska få kämpa livet ur sig för att någonsin komma ikapp. 

För at the end of the day spelar de ingen roll vad varken de gör - eller deras motståndare inte gör. Allt det handlar om är att Liverpool vaknade till liv i lördags och vad vi nu gör framöver.

När man ser detta Manchester City MÅSTE man också stanna upp här och nu och ta in vad vi sysslar med denna säsongen. Vi leder alltså ligan (jo, jag säger det med a game in hand) trots att detta Manchester City är alldeles utomjordiskt bra när de vill det. 

Deras höjd är historiskt notabel och i tider då folk började prata om att Liverpool slarvade i toppen är det ju faktiskt helt sanslöst att just detta Manchester City inte gått blankt genom allt egentligen. Snacka om slarv där, va.

Själv var jag på plats under lördagens match mot sydkustens körsbär och fick möta våren i ett Liverpool som bjöd till. Det var första gången jag hade med min 4-årige son på en officiell tävlingsmatch på Anfield (efter en debut för att spana Steven Gerrard med Liverpool Legends redan som 2-åring) och det kunde såklart inte bli mycket bättre än vad det blev.

Eddie Howe satsade allt på ett kort och satte press på James Milner och Joel Matip under de första fem minuterna, likt Palace, Leicester och Hammers också försökt på den där kanten, men när Frasers skott räddades av Alisson efter bara någon minut var matchen egentligen vunnen för Liverpool.

Det kunde, och borde säkert, blivit än mer än vad resultattavlan till slut visade men det viktigaste var att intentionerna, linjerna och glädjen var tillbaka. Frontmännen noterades alla i poängprotokollet och bakom dem hade vi en mittfältstrio som vi lär komma att lära känna ganska bra under våren.

Fabinho är given

Gini Wijnaldum var, trots en magsjuk natt, tillbaka på plan och han visade snabbt att han bestämt sig för att vara bäst på den dessutom. Han var sådär extremt viktig som vi nu lärt oss att han är och efter en match av fullständigt mittfältsvakuum i London i måndags var det en fröjd att se taktpinnen tillbaka på vårat fält. Att han krönte insatsen med DET målet gjorde ju inte saken sämre. Och jag hoppas det blir en flash och en minnesbild min son bär med sig från sitt historiska besök.

Naby Keita har slitit med att hitta formen och sin plats i detta Liverpool men med Shaqiri sjuk – och i en mindre dipp – var det extra skönt att se hur han fungerade tillsammans med Fabinho och Wijnaldum igår. Det mittfältet visade styrka och stabilitet i defensiven och en kreativitet och speed i omställnings- och anfallsspelet.

Fabinho har verkligen växt ut till en koloss – och ett nav jag nu förväntar mig startar varje match framöver – och med rappa trumpinnsben i form av Wijnaldum och Keita framför sig hittade vi en balans som är exakt den vi behöver på mitten för att spela vårt eget spel.

På sikt ser jag hur Naby Keita kan lägga beslag på den ena mittfältsplatsen permanent men tillsvidare tror jag att Klopp kommer att laborera en del beroende på motståndet för att sätta ett optimalt mittfält. Men om inte ens diarré kan stoppa Wijnaldum – så är jag övertygad om att inget annat, likt fallet Fabinho, håller honom utanför elvan igen i alla fall.

Vinna varje match

Liverpool är i pole position för ett ligaguld med 12 omgångar kvar, trots en formsvacka och en astronomisk antagonist i Manchester City. Det är på så många vis så oerhört mäktigt och även om det är en lång och bumpy ride mot slutdestinationen är det verkligen bara att spänna fast bältet och hänga med.

Glöm veckorna som var. Glöm dippen ni tyckte kom. Det var ett skadeskjutet Liverpool som inte var alls det Liverpool som tagit oss hit eller som nu ska ta oss ända in i mål. Det Liverpool ni såg i lördags är däremot ett Liverpool som kan vinna varje match. Som motståndare är rädda för och som inte ens City, med egen kraft, kan rå på.

Och när man sett Manchester City i helgen, så måste man förstå hur sjuhelvetes bra det betyder att vi är.

Robin Bylund 

Inlagt av: