Nästa match (Träningsmatch)

Tranmere klubbmärke Tranmere (B)

torsdag 11 jul 20:30

– Sjung, skrik och dröm

Bild till nyheten


​Tänk så rätt de högerpopulistiska avskummen i Chelseafärger skulle få. Där satt de på sin sorgliga sylta i Prag och sjöng om att Mohamed Salah var ”a bomber” – och hux flux, tre dagar senare, så har han satt en bomb i krysset framför The Kop och fått hela Liverpool att sväva mot ett mållinjefoto på säsongens sista dag, där det ska avgöras om 29 års väntan äntligen är över.

Sällan blir väl ingångsvärdena till en match mer extrema än idag. Inte nog med att Liverpool behövde en vinst för att hänga på Manchester City i det two horse-race som varit ett faktum sedan en tidig januarikväll på Etihad. Man behövde dessutom döda demoner på vägen.

Jürgen Klopp har gjort mirakel med Liverpool. Han har tagit oss hela vägen från ingemansland till toppen av både England och Europa och vår sång dånar återigen vart än i världen du vrider dig. Men inte ens han hade lyckats besegra Chelsea på Anfield.

Det kunde såklart inte heller bli mer deckarmanus än att matchen spelades nästan exakt fem år efter det att samma match kunde ge exakt samma utgång. Gerrard halkade. Och resten är, som man säger, historia. 

TV-bolagen gned sina händer och sög in varenda aspekt. Man millimetergranskade grässtråna och försökte skapa en repris av något som egentligen ingen i dagens Liverpoollag hade med att göra. Jag kan förstå om läktarna var nervösa. Vi alla var väl det hemma i soffan med. Men det är det som gör detta Liverpoolag sådär extra älskvärt. För de skiter faktiskt i allt annat än sin egen prestation.

Vi hamnade, som jag inledde texten med, också i en extrem situation där Chelseaanhängare – för tro inte att jag kallar dem fans – på allra äckligaste vis sjöng om Mohamed Salah som en självmordsbombare och därmed la en högerpopulistisk, våt och spydrängt filt, över det som såklart enkom ska vara en fotbollsföreställning mellan 22 spelare; oavsett nationalitet, etnicitet eller sexuell läggning.

Tyvärr måste man ändå stanna till här, trots att det finns så mycket vackert att prata om kring matchen, resultatet och det läge Liverpool Football Club nu befinner sig i. 

Det mest fantastiska som finns kring engelsk läktarkultur är jargongen som gränsar till det extrema, men man får aldrig glömma att det är just balanserandet som är hela konsten. När gränser överskrids faller allting platt. De rasistiska grisarna gnyr och plötsligt känns allt bara som en jävla gegga. Har vi inte kommit längre, år 2019?

Mohamed Salah har ifrågasatts för att vara en one-season-wonder och Sadio Mané har det klagats på för att han gör för lite mål. I samma vågskål kan man väga in förre Liverpoolspelaren Raheem Sterling som länge, länge slitits med samma ifrågasättande. Harry Kane däremot? Han är en jävla klinisk målskytt va? Trots att Tottenham faktiskt är bättre utan honom…

Jag ska inte bli långrandig i ämnet, för vi har roligare saker än så att prata om, men jag kan inte sticka under stolen med att det gläder mig (främst i Liverpool, men i ärlighetens namn också fem mil österut) att se vilka spelare det nu är som tystar tvivlarna i denna rafflande slutspurt vi går till mötes.

Mohamed Salah gjorde det nästan med löjlig precision. Det var som om han själv varit med och skrivit manus och alla andra bara var statister. Efter att Jordan Henderson på kaptensmanér satt Sadio Mané fri till att nicka in 1-0 hann Anfieldpubliken inte ens sätta sig innan Mohamed Salah faktiskt satte av den där bomben som Chelseaanhängare sjungit om redan i Prag. Och pang, boom var det 2-0 till Liverpool.

För att verkligen take the piss ur hela uppbyggnaden kring matchen kunde Andy Robertson kosta på sig att halka på egen planhalva, men idag fanns det ändå inget som stoppade Liverpool.

Eden Hazard var i flera stunder briljant och kunde (borde?) ha gjort det till jämnare siffror än vad det blev. Men det är ju så det har sett ut nu ett tag. Delvis med start redan mot Everton innan nyår, men intensifierats med Lloris sjabbel fram till 2-1 mot Spurs och hur bollar till höger och vänster studsat sådär perfekt som de egentligen bara gör när man marscherar mot något riktigt stort. Ska alla dessa studsar ha varit förgäves? Jag vet i fan. Men om det inte vore för alla mina svordomar hade jag nog snart varit frälst.

Jag pratade med Stefan Holm i ett avsnitt för LFC Podden i veckan och han var inne på samma sak. Du har inte den här turen i onödan. Du får inte ribbträffen mot Everton, Lloris tabbe mot Tottenham och Eden Hazards stolpträff idag… för att komma tvåa. Du avgör inte med kniven mot strupen för att…. ja, ni fattar.

Liverpool har det fortsatt inte i egna händer och jag ska knappast ställa mig upp och skrika om någon pole position hit, eller att Liverpool har en fördel dit. Men nu har vi kvar att möta Cardiff, Huddersfield, Newcastle och Wolverhampton, som vi på förhand får anses vara storfavoriter till att gå rent mot. Manchester City ska möta både Tottenham och Manchester United, båda i poängbehov i kampen om en Champions League-biljett, och någonstans är det bara att släppa deras matcher för nu. Går både vi och de rent får vi spotta och svära och sen lyfta på Kloppkepsarna och applådera både oss och dem. Mer kan vi tyvärr inte göra.

Just nu upplever vi det bästa Liverpoollaget någonsin – vilket kommer att vara matematiskt bevisat om några veckor. Vi har redan en poäng mer under säsongen 2013/2014 och vi är en poäng bort från Rafas fantastiska upplaga 2009. Vi är på väg mot 97 alldeles sanslösa poäng och med fyra matcher kvar har jag lovat mig själv att i alla fall försöka att bara sjunga, skrika och drömma tills det är slut.

Allt talar för att Liverpool under säsongens sista vecka kommer att spela om ett ligaguld och en plats i Champions League-finalen. Jürgen Klopp har gjort oss till den klubb vi ska vara och vi fans är de som stått bakom och stötts och blötts i all den motgång som varit under åren vi skulle vända på skutan för att ta oss hit. 

Jag vet att vi alla sitter med hjärtat i halsgropen och puls på 750. Men försök att hitta era stunder. Ring er vän. Prata med din mamma, pappa, syster eller bror. Ring din dotter eller son som du fört över kärleken till Liverpool på. Hitta en stund i vardagen mellan alla adrenalinpåslag och sug in vad fan vi har ställt till med. Och så stämmer ni in i kör och förkunnar att Liverpool är tillbaka där de hör hemma. Och att resan bara har börjat...