2019-04-15
Den 15 april 1989 var Richard Moore på
Hillsborough. Han kom överlevande därifrån men vännen Marian McCabe var
en av de 96 som fick sätta livet till.
Sedan 24 år bor Richard i Hässleholm och här berättar han om katastrofen som han ständigt bär med sig.
Lördagen den 15 april 1989 är en dag som Richard Moore aldrig glömmer. Det som skulle bli en fotbollsfest förändrades på några minuter till en mardröm som ingen hade kunnat förutspå. Som genom ett under klarade han livhanken, men vännen Marian McCabe (bilden) var en av de 96 Liverpoolsupportrar som klämdes ihjäl på Hillsborough, Sheffield.
I dag uppmärksammas 30-årsminnet av den fruktansvärda katastrofen.
För
47-årige Richard Moore är fotboll en stor del av livet och det är inte
så konstigt eftersom han är uppväxt i fotbollens förlovade land
England, närmare bestämt i Scunthorpe. Tidigt blev Liverpool FC laget i
hans hjärta och han har följt sitt lag i ur och skur. Trots att han
flyttade till Sverige och Hässleholm 1995 har han inte givit upp sitt
lag och resorna han gjort till både England och ut i Europa för att se
Liverpool är otaliga.
1989 var det fortfarande väldigt prestigefullt att vinna FA-cupen och
när Liverpool hade chansen att ta sig till finalen på Wembley genom en
semifinalseger över Nottingham Forest slöt som vanligt supportrarna upp.
Semifinalen spelades på neutral plan – Hillsborough i Sheffield – och
normalt sett skulle det inte ha inneburit några problem. Men det var
mycket som gick snett. Alldeles för mycket.
– Bara det att vi tilldelades Leppings Lane, som var en mycket mindre sektion än den andra läktaren, var felaktigt. Liverpool hade ju så många fler fans på plats än Forest, berättar Richard Moore.
* Richards minnesbilder från lördagen den 15 april 1989 är knivskarpa. Foto: Stefan Sandström
Han och hans kompisar
hade åkt tidigt till Sheffield för att kunna insupa atmosfären. De
gillade att vara på plats i god tid för att kunna välja plats på
läktaren. Trots att Richard bara var 17 år och att 30 år passerat, har
han fortfarande en knivskarp minnesbild av hur det såg ut när de skulle
gå in på arenan.
– Det vara bara en liten öppning och när man gick in
genom den såg man inte hur det såg ut på läktaren, så alla tog såklart
den vägen in. Sen stod där några poliser som vanligt, just då var det
inget konstigt med det.
Väl inne på läktaren var det inte så mycket folk eftersom det fortfarande var en dryg timme kvar till avspark, så de kunde stå där de ville.
–
Jag ville gärna stå i mitten bakom målet medan Marion ville stå långt
fram, så när det började komma mer folk intog vi våra platser.
Richard
märkte snart att något var fel. Fler och fler tryckte sig in på
Leppings Lane som hade kapacitet för 10 000 åskådare. Problemet var dock
att 25 000
Liverpoolsupportrar var på plats i Sheffield och ville in på arenan, så trycket utifrån var enormt.
–
De som var på väg in hade ingenstans att ta vägen eftersom de leddes in
på samma ställe och trycket på läktaren var hemskt. Jag har aldrig
någonsin känt ett sånt tryck, man kunde inte ta sig någonstans utan bara
följde med", berättar en märkbart tagen Richard.
Rörelserna och trängseln på läktaren förde honom allt längre fram mot stängslet, som på den tiden fanns för att hindra fans att ta sig in på planen.
Trots oroligheterna valde domaren att blåsa igång matchen. Samtidigt klämdes 96 människor till döds och 766 skadades.
– Trycket blev värre och värre och jag tänkte att jag klarar inte detta längre. Jag kunde inte röra mig och kände inte marken, förklarar Richard.
Men helt plötsligt mötte han sin räddare. När han stod
tryckt mot stängslet var det någon som klättrade upp och tog tag i hans
armar. Första försöket att dra upp honom misslyckades, men på andra
försöket följde Richard med och kunde sättas i säkerhet.
– Vem det nu än var så räddade han livet på mig.
* Tidningsurklippet där en 17-årig Richard Moore (vänster) tillsammans med en kompis hjälper en okänd man att få sjukvårdshjälp finns inramat tillsammans med biljetten från FA-cupsemifinalen på Hillsborough. Foto: Stefan Sandström
Väl ute från läktaren fick Richard en bättre bild av den katastrof som utspelade sig framför hans ögon och det var otäcka bilder som sedan etsat sig fast på näthinnan. Människor kämpade för livet samtidigt som polisen vägrade öppna dörren till stängslet.
– Jag tror att polisen inte ville öppna eftersom de trodde att det var kravaller på gång. Egentligen var det inte så konstigt med tanke på vad som hänt tidigare år, men när en kille tryckte upp en polis mot stängslet så tvingades de öppna den dörren.
– Vi hjälpte så många vi kunde. Det värsta av allt var att det inte fanns några ambulanser på plats. Sedan kom det hur många som helst, men det öppnades inte för dem så att de kunde köra in på arenan. Vi tvingades bära skadade människor över hela planen till en utgång där Nottinghams supportrar stod och vi blev bara utskrattade av dem, berättar Richard, som vände tillbaka in på arenan för att leta efter sin kompis Marian McCabe.
Samtidigt såg han poliser som inte gjorde någonting trots att det låg fullt av skadade och döda människor överallt.
– Det var fruktansvärt att se. Men jag hittade inte Marian och tänkte att hon säkert hade tagit sig ut från arenan och åkt hem.
I det läget grep känslorna tag i Richard och han satte sig ensam på en läktarsektion och bröt ihop, för att sedan lämna arenan.
– Jag glömmer aldrig tystnaden som var på tåget hem. Alla satt bara helt tysta.
Även
om Richard hade förstått vilken katastrof han varit med om var det
först nästa dag när han köpte tidningen som han insåg vidden av den. I
tidningarna kunde han läsa om vad som hänt och om alla dödsfallen. Men
ännu
värre var bilden som chockade honom svårt. På en stort
uppslagen bild i en av tidningarna såg han sin kompis Marian McCabe som
på ett fruktansvärt sätt trycktes upp mot stängslet. Just då visste han
inte om att hon omkommit i samband med det, men han kunde ana det värsta
och fick det också bekräftat senare.
Den enorma tragedin påverkade såklart Richard, men samtidigt orkade han inte att tänka på det.
– Man var ung och försökte bara gå vidare för det kom nya matcher, men det fanns alltid i huvudet
När
den första utredningen av olyckan kom utpekades Liverpools supportrar
som skyldiga, något som fick Richard att känna hopplöshet.
– Alla vi
som var där vet hur det gick till, men när utredningen kom gav jag upp
allt hopp och försökte inte tänka mer på den dagen. Men jag beundrar
alla de familjer som jobbade vidare för att få fram sanningen och har
lyckats med det.
* Richards egen hyllning till de 96 som fick sätta livet till på Hillsborough. Foto: Stefan Sandström
Den 15 april varje år hålls en minnesceremoni för de 96 som fick sätta livet till, men Richard har aldrig orkat närvara vid ceremonin.
Men
igår var han på plats på Anfield under den magnifika 2-0-segern mot Chelsea och
idag besöker han The Kop för att hedra de omkomna.
Händelsen på Hillsborough har påverkat Richard Moore på mer än ett sätt, men att ge upp kärleken till fotbollen har han inte haft en tanke på.
Sedan
katastrofen har han fortsatt gå på fotboll och samlingen av biljetter,
halsdukar, programblad, signerade tröjor och mycket annat som han har i
sin ägo är imponerande.
– Fotbollen har gett och ger mig så mycket och jag försöker nu föra över den känslan till mina barn.
ROBERT ROLF
- reporter på Norra Skånes Tidning och supporterklubbens korrespondent i Hässleholm
Denna artikel publicerades på LFC.nu för fem år sedan, men är uppdaterad och delvis omskriven för att anpassas till dagens 30-årsminne. Richards historia som överlevare på Hillsborough är alltför viktig för att falla i glömska.
Inlagt av: