– With hope in our hearts

Vi snabbspolar några timmar och nu sitter vi på planet. Joackim Lundberg till höger om mig. Pappa mot fönstret. Daniel Forssell en rad framför som bläddrar i menyn efter öl. Richard, som var med redan på Hillsborough, bakom honom och känslan; den är att allt kan hända.

Vi reser just nu till Liverpool och vi gör det with hope in our hearts. Vi gör det med drömmar om att allt kan hända imorgon. Kunde det hända i tisdags kan det hända igen. Kan blixten slå ner en gång, kan den nog fan slå ner två. Och oavsett vad så kommer vi att drömma om det tills den feta damen sjunger om något annat nere från sydkusten.

Första gången jag åkte till Liverpool lyckades vi med nöd och näppe slå Portsmouth. Därefter har jag fått se oss förlora mot fantastiska lag som Swansea och West Brom. Man har fått se oss komma åtta. Man har fått se oss åka ur Europa League mot Braga. Men imorgon sjunger vi om guld.

Vi gör det dessutom med en Merseytsunami i ryggen efter den mirakulösa kvällen på Anfield i tisdags. Med hjältar som skrivit in sig i historieböckerna för all framtid och med en manager som, oavsett antalet pokaler han sätter till sitt namn i vårt prisskåp, för alltid kommer att minnas som mannen som tog Liverpool tillbaka. Han som fick flera generationer av guldtörstande supportrar till att faktiskt tro att vi snart är där igen. Kanske på söndag. Kanske om ett år. Eller två, tre eller fyra. Men vi alla vet att vi snart är där. Och det är Jürgen Klopps förtjänst.

Han har redan säkrat oss en andra, raka, Champions League-final och han har redan gett oss 94 anledningar till att gå in på Anfield på söndag och sjunga om ett guld. Om att slutet på stormen är här. Och den gyllene himmeln spricker upp.

Under de åren man inte ens visste om Liverpool skulle kvalificera sig för ett Europa League-gruppspel mot Young Boys, Getafe och Le Havre fick man ganska ofta fråga sig varför man gjorde det här. Hur man både ekonomiskt och emotionellt kunde investera så mycket i detta lag. I denna smärta. Men det gjorde vi. Och därför är morgondagen för oss alla.

Manchester City trodde säkert att de bankade ner den sista spiken när Vincent Kompany tryckte upp 1-0 i krysset bakom Kasper Schmeichel i måndags. De trodde att budskapet levererades med expressbrev till Merseyside och att säsongen var över för The Reds. Att ligan rann oss ur händerna. Och att Leo Messi skulle skicka oss ut ur Champions League. Att då kraftsamla som Liverpool gjorde, bara 24 timmar senare, och ta den där Cityspiken, bräcka upp den ur varenda bräda och kasta den rakt tillbaka visar vad det här laget är gjort av. Och att de räds ingenting.

När matcherna sparkar igång på söndag är det City som har allt att förlora. Vinner de inte mot Brighton kommer deras säsong vara ett episkt fiasko trots deras sanslösa resultat. Millimeter från avancemang i Champions League. Sekunder från titeln i Premier League. Den pressen. Den slipper gärna jag.

För Liverpool är allt att vinna. Vi kallades bottlers för att vi inte sprang hem ligan efter ett litet försprång i December men alla vet att denna titeln var Citys att förlora redan från start. De joggade hem detta i fjol. Det har investerat miljarder och åter miljarder när Pep Guardiola har fått finslipa en trupp som redan var i det närmsta perfektion. Att vi ens är här, det är en seger i sig.

Med det sagt nöjer vi oss såklart inte nu. Med den pressen vi lagt och efter vad vi visade i tisdags så kommer varenda strupe på Anfield att sjunga om ett guld tills det eventuellt är matematiskt omöjligt. Finns det hopp, finns det tro. Finns det en chans - då gör vi allt för att ta den.

Liverpool har inte varit närmre en ligatitel under den moderna eran av Premier League. Inte ens 2014, då City faktiskt behövde förlora i sista omgången - hemma mot West Ham - för att chansen skulle leva. Nu räcker en poängförlust borta mot Brighton.

Även med enklaste nivå av sannolikhetslära vet vi hur procenten nu fördelas. Men allt vi trodde oss veta om sannolikhet flög ju all världens väg i tisdags. Nu handlar det istället om drömmar. Momentum. Press.

Oavsett vad som händer i ligaepilogen har detta varit den häftigaste säsongen på åratal. Och det bästa är att den lever vidare några veckor till.

Imorgon på Anfield står jag med min pappa, mina bästa vänner och säkert med många av er. Jag vet att vi är enormt många svenskar på plats och vare sig ni kliver upp för Anfields trappor, in på den lokala stampuben eller sjunker ner med vänner eller familj framför tv:n så lova att ni drömmer en sista gång. Att ni sjunger ut lite extra till sången om att ingen vandrar ensam. Att ni knyter näven. Kramar vännen. Drömmer till sista sekund.

Det bästa av allt är att vi inte är vid vägs ände. Vad som än händer på söndag kommer detta Liverpoollag att fortsätta förtrolla oss framöver. Varenda spelare har gjort en säsong att vara stolta över och de kommer alla med stolthet kunna konstatera att de var en del av ett av - eller kanske Det - finaste Liverpoollag som ever graced a football pitch.

Från Salah till Sturridge. Van Dijk till Lovren. Mané till Milner. Alisson till Mignolet. Oavsett hur mycket spelarna rent faktiskt har bidragit på plan har de alla bidragit till en grupp som i det närmsta blivit oövervinnerlig och de flesta kommer att fortsätta utgöra fundamentet för många år framöver.

Vi närmar oss Manchester nu. Himmeln är blå. Och jag är övertygad om att lärkan faktiskt sjunger just nu. För oss alla som varit med på resan. För en dröm som inte är över. With hope in our hearts. Nu gör vi detta tillsammans.