– Vårt Liverpool var tillbaka

Bild till nyheten – Vårt Liverpool var tillbaka
Med tio elftedelar av den Champions League-vinnande startelvan uppställd på Anfields matta i den skinande solen inför avspark kändes det äntligen som att säsongen skulle dra igång på allvar. Och som den sen gjorde det.

Utöver den frånvaro som Alisson Becker lämnade längst bak i laget fick vi igår se exakt samma uppställning av utespelare som för snart tre månader sedan startade mot Tottenham i Madrid och bärgade Liverpools sjätte triumf i den finaste av alla klubblagsturneringar. Och håller ni med om att man verkligen gått och längtat?

Hela sommaren handlade egentligen om att Liverpool borde förstärkt både hit och dit och att konklusionen av alla diskussioner landade i att vi breddmässigt aldrig kommer att kunna mäta oss med Manchester City. 

Sett till antal spelare med mångmiljonskontrakt må det såklart vara en korrekt analys. Men sett till resultat finns där inga belägg än så länge.

För när detta var första matchen för säsongen där vi på allvar fick se det som, åtminstone enligt Klopp, anses vara vår bästa tia (Adrián får ursäkta) så kan vi konstatera att vi startade premiären med Joe Gomez istället för Joel Matip. Vi spelade Divock Origi istället Sadio Mané. Vi åkte och vann Super Cup-finalen med Trent Alexander-Arnold och Roberto Firmino på bänken från start och vi krigade oss till en livsviktig seger nere på sydkusten trots att både Fabinho och Jordan Henderson var tvungna att vila.

Vi roterar. Vi vinner.

Likadant såg det ut mot t.ex. Bayern München när Champions League-slutspelet skulle dra igång; Joe Gomez och Dejan Lovren var skadade och Virgil van Dijk var avstängd. Joel Matip och Fabinho höll nollan.

Eller när allt ställdes på sin spets mot Barcelona? Ingen Firmino. Ingen Salah. En Robertson som gick sönder i paus. Och resten är, som man säger, historia.

Jag konstaterar bara att det är fantastiskt hur ofta vi faktiskt roterar och använder vår trupp - och ändå hittar resultat. Det ser absolut inte alltid lika snyggt och sexigt ut. Men vi är ett Liverpool som har hittat winning ways hur än vi måste trolla med knäna. Och när det sker gång på gång på gång. Då måste vi nog på allvar börja förstå hur väloljat hela detta maskineri är.

Med det sagt finns det få saker som får en att känna samma harmoni och hjärtgenomskärande jävla lycka som att se det Liverpoollag som ställdes på banan igår spela fotboll. Lugnet, löpviljan, presspelet, ytorna, farten och finessen. Där finns så många verktyg i lådan, att även lag som kanske kommer med en någorlunda rimligare taktik än den Unai Emery kom med, kommer att bli blåsta av banan på Anfield.

Vi har nu 42 Premier League-matcher utan förlust på Anfield. 32 vinster. 10 kryss. 2,5 år utan att känna av hur det känns att förlora på fortet. Låt det gärna gå lika lång tid till. 

Efter att ha tvingats till att rotera truppen för att hålla den frisk och fräsch fick Klopp som sagt äntligen ställa sitt bästa lag på banan och man kände att spelarna njöt lika mycket av det som vi i soffan. Det var gegenpress från första vissla och redan efter fem minuter kändes det som att detta kunde rinna iväg till 5-, 6-0. Lite som det brukar mot Arsenal nu för tiden.

Det krävdes visserligen en skalle av Joel Matip för att till slut spräcka nollan, men i ärlighetens namn var det bara en tidsfråga innan målet skulle komma.

Jag var en tidig kritiker till kameruniern men ska vi vara helt ärliga kan man under den senaste sexmånadersperioden inte ens urskilja vem av honom och Virgil van Dijk som faktiskt varit vår bäste mittback. Och det säger inte så lite.

Han nådde högst på en hörna från Trent Alexander-Arnold (som nu redan har två assists denna säsongen och sticker i den interna tävlingen mot Andy Robertson) och firade sedan med ett glädjeskutt på Carolina Klüft-manér framför The Kop.

Mohamed Salah punkterade sedan matchen med två fantastiska mål och one-season-wonder fortsätter att vara bäst även när säsong tre nu tar fart.

Straffmål kanske i normalfallen inte kan etiketteras med fantastiska, men egyptierns missil i krysset måste såklart ses som ett undantag och när Fabinho satte loss honom i en löpduell med David Luiz (som alltså värvats för att stabilisera Arsenal) var det ketchup och senap på korven innan han retfullt enkelt rullade in 3-0 bakom Bernd Leno.

De första 77 minuterna var en uppvisning från Liverpool och en maktdemonstration till de som eventuellt tvekat på formen efter de inledande matcherna, där Liverpool tvingats spela fotboll var, varannan dag och fått rotera sig fram. Samtidigt som man dessutom mitt i allt tappat en av världens bästa målvakter för att istället få ersätta honom med en någon som inte spelat fotboll på 18 månader och som för bara några veckor sedan tränade på egen hand.

Att Liverpool hela tiden hittat sätt att vinna är snarare ett styrkebesked om något. Och uppvisningen igår visar att vi har ännu en fantastisk säsong framför oss.

Vi mattades av i slutet och det är såklart också en följd av den tuffa säsongsinledning. Vi har nu en vecka att förbereda oss för Burnley och därefter väntar ett landslagsuppehåll där Jürgen Klopp nog lär skicka ett och annat hotfullt SMS till landslagsledare världen över att ta det försiktigt med våra spelare.

Det var en fröjd att se Liverpool spela fotboll på högsta växel igen och det var en vägvisare vart vi står även i år. Liverpool är mer välmående än någonsin tidigare under min livstid och spelet vi spelar är det bästa jag någonsin upplevt.

Säsongen är igång på allvar - och allt tyder på att vi kommer att ha det lika kul som i fjol.


10 kommentarer

  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
Stöd våra sponsorer