Konstnären bakom banderollerna på The Kop

Bild till nyheten Konstnären bakom banderollerna på The Kop
Peter Carney försöker påverka alla våra sinnen med sitt skapande. Han är en konstnär och genom sina banderoller får han möjlighet att uttrycka sig – och The Kop är hans duk.

Peter Carney gör banderoller till The Kop, Anfield. De han skapar har inte St. Georges kors med ett stadsnamn i mitten, eller ett oanständigt meddelande skrivet över hela duken. 

Nej, hans banderoller är med och bildar ett hav av rött och vitt och blandar in livet, döden, politik, protest, firande och gemenskap. Peter är inte vem som helst. Han är en konstnär som skapar och uttrycker sig genom banderoller.


The Kop - ett hav av rött och vitt

Det första du behöver veta om Peter är att han är en upptagen person. Han är inte upptagen som i ”låt mig vara” – utan han är helt enkelt upptagen med att köra en minibuss, organisera och leda utsålda rundturer på matchdagar, ta hand om en autistisk pojke några gånger i veckan samt skapa och placera ut en ny, kreativt uppseendeväckande banderoll på The Kop varannan vecka. Men på något sätt lyckas han ändå alltid få tid över för dig. 

Det andra du behöver veta om Peter är att han alltid har idéer för nya banderoller.

Han skapade sin första banderoll precis så som du eller jag skulle skapa en banderoll. 1974, på samma dag som Liverpool besegrade Leicester i omspelet av FA-cupsemifinalen, målade han ”LFC” med stora bokstäver på ett gult badlakan. 

Och trots att Peter nästan är 60 år gammal nu, tycker han fortfarande om att påpeka att han gjorde ”två” banderoller den dagen. En på det gula badlakanet, men eftersom färgen sög sig rakt igenom materialet, gjorde han också avtryck på trottoaren. 

Peter skulle endast göra tre till banderoller under det följande decenniet, men den tredje av dem skulle komma att bli en av de mest betydelsefulla i brittisk fotbollshistoria.

– Vet du? Jag gillar inte att se dem på marken, för jag tycker inte om att se ner på namnen. Alla borde se upp på namnen istället.

Vi står i ett stort rum på en fritidsgård i Walton med två banderoller utvecklade framför oss. Han gestikulerar mot den närmsta och fortsätter berätta.

– Den här är gjord veckan efter Hillsborough-katastrofen. Jag hade tyget i huset. Det användes till gardiner i fönstren. Jag höll på att skapa en banderoll till när Liverpool Football Club skulle fira hundra år 1992. Jag hade bara börjat, räknat ut storleken och så du vet – och så skedde katastrofen.

Den 15 april 1989 reste Liverpool FC till Hillsborough för att spela semifinal i FA-cupen. 96 av lagets supportrar kom aldrig hem igen. Peter överlevde katastrofen, men de fruktansvärda scenerna som han bevittnade påverkade honom starkt under lång tid – och gör än idag.

Han blev en viktig förkämpe i kampen för rättvisa och hans första Hillsborough-minnesbanderoll användes som ett tecken på respekt och en symbol att förenas runt.

– Jag var på Anfield dagen efter. Min vän Fred bodde sju dörrar från Shankly Gates. Jag besökte honom och över en kopp te förklarade jag att vi måste göra en banderoll. Mellan tisdagen och torsdagen skapade vi en och på fredagen satte vi upp den på arenan som en del av hyllningen. 

– Jag tror den banderollen var den enda på arenan som var tänkt att tas tillbaka. Allt annat blev kvar, men jag lämnade aldrig min. Jag överlevde, så banderollen skulle leva. Den var min hyllning till alla drabbade och syftet med banderollen är att hålla minnena av de omkomna vid liv.

Banderollen i sig är en relik. Urblekt men omedelbart igenkännlig, med små prydnadsband fäst på ytan som sammanfaller med namnen av de som förlorade livet. Peter berättar att 2011 kom personer från Folkhistoriska museet för att sätta samman en uppskattning av dess bevarande, ett bevis på dess kulturella betydelse. En representant från museet kallade den ”unik och oersättlig”.

Den nästa banderollen på golvet är hans andra minnesbanderoll.

Peter önskar trigga alla dina sinnen

– Jag försöker trigga alla våra sinnen med den banderollen, säger han. Först och främst förändras allt på den. Den nya säger ”We Never Walk Alone”, vilket är riktat mot oss som överlevde och familjerna, och namnen på några av överlevarna är också inkluderade. På banderollen finns även förnamnen på de som förlorade sina liv, för att skapa en ännu närmare känsla.

– Olika material har använts för att försöka leverera budskapet genom att bara röra vid den. Namnen är alla broderade på svart duk så att de står där med stolthet. Det finns metalltråd runt varje trofé för att skapa en realistisk känsla av dem. Eldslågorna är i siden så att de lyser. Bokstäverna högst upp är också i siden så att de är mjuka att röra vid. Fågeln är vadderad och den har ett mindre huvud så att den ska se yngre ut.

Han tittar ner på sitt verk.

– Banderollen visas med stolthet och det finns något djupare med den. Hillsborough, längst ner, är skrivet i ett material med knutar – vilket är grovt att röra vid. Den 15 april 1989 och Sheffield har också sytts på eftersom – och det här överraskar mig – väldigt många inte visste om datumet för katastrofen eller vart den ägde rum. Banderollen har även fickor för att sätta blommor i, så att luktsinnet också triggas.

Himlen är klarblå när jag träffar Peter på Cornerhouse fritidsgård i Walton för att fota hans banderoller. Förutom att fungera som samlingsplats för området och matbank, erbjuder fritidsgården plats och faciliteter till mindre företag: perfekt för en person som använder sig av stora, stora tygstycken. 

Peter berättar om sin samling och knyter fast flaggor i ett staket med sådan skicklighet att man tror han spenderat hela sitt liv till sjöss. Goodison är endast en kort promenad bort. Han säger skämtsamt;

– Det är bäst vi skyndar oss innan ”blånäsorna” börjar kasta ägg.

Banderoll för Sean Cox

Under de senaste tolv månaderna har Peter gjort över 20 banderoller – vilket han själv tror är något av ett rekord. Han spenderade sin födelsedag förra året med att göra en för Sean Cox, som spelarna poserade med före Champions League-semifinalen mot Roma den säsongen.

– Sean blev attackerad och en vän till mig, från Spirit of Shankly, frågade mig om jag kunde göra en banderoll. Det står ”You’ll Never Walk Alone” på gaeliska och italienska. Min tanke var att nå fram till Sean eftersom jag visste att han gillar gaelisk fotboll, men poängen är: det känns likadant oavsett på vilket språk.

– Jag lade ner mycket tid på den, och det var såklart värt det eftersom det som skedde kunde ha hänt vem som helst av oss. Den kvällen bad jag till högre makter om att han en dag skulle få chansen att se den och förhoppningsvis även hålla i den. Det har ännu inte skett, men jag hoppas fortfarande det blir av. Det kändes fantastiskt att så många människor tänkte på Sean när vi precis gått vidare till final i Champions League – helt underbart faktiskt!

Peters banderoller handlar om fotboll – med finurliga slogans som ”Welcome To Wonderland” och ”Sweeter Than Jam” – men de handlar också om gemenskap och empati. 

Han gjorde en banderoll för offren i attackerna mot moskén i Christchurch med budskapet ”stay strong” på maoriska, och han skapade en för offren i Chapecoense-flygkraschen.


Hyllning till offren i Chapecoense-flygkraschen

Hantverket och kreativiteten är viktigast

Det centrala i det arbete som Peter lägger ner på sina banderoller är själva hantverket. Han vet om att han skulle kunna köpa något online som producerats i en fabrik, men vad är det roliga i det? 

Han skulle då gå miste om att ”bråka” med tyghandlare i Manchester, kämpa med att öppna burkar med akrylfärg, stencilera med ändarna av vinylbil-omslag och fråga andra Hillsborough-överlevare om hjälp att måla på banderollerna.

Peter skulle också sakna den vindsliknande arbetsytan, men mest av allt skulle han sakna möjligheten till att försöka att hela tiden förbättra sin personliga stil.

– För mig handlar det om att uttrycka mitt stöd till laget genom mina banderoller, säger han. Det handlar om att uttrycka mitt tillhörande till klubben, mina visioner om vad som sker framför våra ögon och mina egna idéer.

Visar du Peter en blank sida kommer hans banderoll-sinnen genast börja jobba. Han kommer låsa fast vid ett teckensnitt, storleksanpassa den och förklara för dig hur fantastisk den skulle se ut som en banderoll.

Jurgener Believers med teckensnitt inspirerat av Peters pappa

Han skulle berätta för dig hur hans pappa gjorde bröllopsinbjudningar på gamla vykort med ett särskilt gotiskt teckensnitt, som han själv återanvänt på sin ”Jürgener Believers”-banderoll. Peter skulle också berätta att den riktiga kreativiteten kommer sparka igång när han går i pension och kan börja skapa på heltid. 

Han inspireras av artisteriet från The Green Brigade på Celtic Park och han älskar vad tyska supportrar skapar för sina lag.

Med hantverket i tanken, så breder Peter ut sin mest imponerande banderoll fram till idag: Destiny Delivered.

– Det här är mitt mästerverk, säger han. Min Istanbul-banderoll. Alla olika tekniker du kan använda för en banderoll finns på den här: applikation, omvänd applikation, målning, broderi, silketryck – you name it. 

Stoltheten lyser i hans ansikte.

– Inte alla banderoller har passtämpeln för inträde och utresa från Istanbul även om de är svåra att urskilja. Det viktiga är att jag vet att de finns där.

Protesterade mot Gillett och Hicks

Peters arbete inkluderar också protester. När han letar genom sina arkiv – en samling fyllda ryggsäckar, gympa- och plastpåsar – hittar man massor av budskap tryckt på papper.

– Jag tillverkade stora mängder pappersbanderoller under Gillett och Hicks-perioden, eftersom de inte var värda banderoller av tyg, förklarar Peter och pekar på en av sina favoriter.


Gillett och Hicks på Anfield när det begav sig

– Foster, en av sönerna, försökte bli vän med supportrarna i en lokal pub. När han kom dit kastade de ut honom, så jag skapade en pappersbanderoll som sa”Flea Forth With Foster & Friends For Thine Fettered Finances Have Floundered”. Egentligen ville jag bara säga ”Fuck off!”. Men hade jag gjort en pappersbanderoll som sa ”Fuck off, Foster, ya fuckin’ knob”, skulle det inte hamnat i tidningarna, eller hur? Jag har för mig att allt uppmärksammades i The Independent. De var lyriska över hela grejen.

Peter Hooton, en livslång supporter och medlem i Spirit of Shankly, som skapades under Gillett och Hicks-eran, är full av beundran för Peter.

– Han är en mästerlig konstnär, eller ur? Den med Hillsborough är den bästa tycker jag personligen, säger han. Helt briljant! Varje namn har broderats fast på den. Han både skapar och kapslar in historia kan man säga. Det är ”Scouse Bayeux Tapestry”.

– Eftervärlden kommer minnas honom, utan tvekan. Om någon skulle göra en banderoll till min begravning så är det Peter Carney. Han gjorde en för Tommy Lawrence och Peter Thompson nyligen och deras familjer blev så glada. Han tar sin tid, han vet vad han gör – hans banderoller är magnifika.

Banderoll-kulturen har förändrats dramatiskt på The Kop genom åren. Som Hooton poängterar, unionsflaggorna från 60- 70- och tidiga 80-talet har blivit tabu. Om det är på grund av politik eller en bredare och bättre kreativitet, vet han inte säkert. 

Supportrar såg annorlunda på fotboll efter Heysel och Hillsborough, när politik och antietablissemanget tog mer och mer plats.

– Förr skulle det varit grodlår och schweiziska rullar (en referens till ”Joey Ate The Frog Legs, Made The Swiss Roll, Now He’s Munching Gladbach”-banderollen), men istället blev det flaggor om rättvisa och namn på människor som dött, säger Peter.

– Många människor uppfostras som katoliker och det är också en del av Liverpools DNA. Högeraktivister kallade det ”mawkish-sentimentalitet”, men jag tror det är tvärtom. Jag tror det är vad Thatcher sa inte existerar. Jag tror det är gemenskap. Det är tvärtemot sentimentalitet. Det handlar om gemenskap, att hålla ihop och stötta varandra.


"Joey Ate The Frogs Legs..."

Några veckor senare är Peter i Homebaked, ett litet bageri mittemot Anfield, där han tas emot som en kändis av personalen. Han är här för att hänga en banderoll utanför arenan för att högtidlighålla den bortgångne Tommy Smith. 

Genom tuggorna av en Shankly-paj berättar han att vinden fångade banderollen när den hängde på tvättlinan för att torka, och att det då kastades färg på dess yta så att små fläckar uppstod. Peter, som är perfektionist, plockade försiktigt bort dem en och en med handen till dess att banderollen såg helt ny ut igen.

I bitande kyla och kraftiga vindar tar han sig tid för att försiktigt hänga banderollen så rakt som möjligt runt pelarna bredvid Anfield Hillsborough-minnesmonument. 

Det ger sannolikt någon sorts tröst till Tommy Smiths familj, att han spelade för en fotbollsklubb som följs av så många med glödande lojalitet och passion - en passion som får människor att under sin fritid hedra ett liv med vackert hantverk och stor omsorg.

Uppskattad rundtur och förfader

En stund senare får jag följa med Peter på en av hans rundturer. När han blev varslad från sitt tidigare jobb använde han en del av avgångsvederlaget till att köpa en minibuss.

Inspirerad av stadens “Magical Mystery Tour” – en stor gul buss som tar turister mellan Beatles-sevärdheter – startade Peter ”Soccer in the City”, en matchdagsrundtur som berättar om stadens fotbollshistoria och olika landmärken. 

Den är fantastisk – få människor kan sina saker så grundligt som Peter.


Peter Carney kör sin rundtur "Soccer in the City"

Den fredagen, före kvällsmatchen mot Huddersfield, träffar jag Joe Connolly från supportergruppen ”Spion Kop of 1906”. Joe, som närmar sig 30 år, berättar att Peter hjälper och stöttar nästa generations banderoll-skapare.

– Vår vän dog i samma veva som Ligacupfinalen 2012 skulle spelas och vi målade en flagga åt honom vid The Black-E i Liverpool, säger Joe.

– Det stod ”RIP Alex, We Won It For You”. Eftersom Peter visste om allt, så hjälpte han oss med ett ställe där vi kunde skapa den och han hjälpte oss att måla. Efteråt skickade han ett sms som sa ”ni gör mig stolt över den här stadens ungdomar”. Han är definitivt högt respekterad av oss och välkänd bland folk. Vi ser honom som en av förfäderna över det som vi gör.

Den kvällen kör Liverpool över Huddersfield med 5-0. Matchen startar på samma sätt som alltid, med 50 000 människor som sjunger tillsammans i ett mäktigt hav av rött och vitt, en koreograferad uppvisning av livet, döden, politik, protest, firande och gemenskap. Bland allt det här finns konstmästerverk skapade av Peter Carney – och vill du se dem med egna ögon är allt som krävs en matchbiljett till Anfield.

Källa: The Guardian


13 kommentarer

  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
Stöd våra sponsorer