Adam Morgan: Skyttekungen som försvann

Shaun Morgans taxibolag heter Wiggy’s Wheels. För inte så längesedan bad en kund honom att köra till Cheshire. Husen blev större, grindarna såg mer exklusiva ut – och bakom en av dessa grindar fanns vackra stenar uppradade längs med en relativt lång uppfart.

När en man sedan dök upp i huvudentrén och kom fram till taxins nervevade fönster för att betala, ställde han en fråga.

– Shaun, hur är det med Adam?

Han hade spelat med Shauns son i Liverpools ungdomslag. Raheem Sterling hade skapat lägena. Adam Morgan hade gjort målen.

Minnena kom strömmande tillbaka under det cirka 20 minuter långa samtalet som därefter följde.

Sterling hade anlänt till Liverpools akademi från Queens Park Rangers för £500,000. Morgan anlände de flesta morgnar från Halewood, beläget i södra Liverpool, efter att han skjutsats av sin mamma  eller pappa – och ur bilens högtalare hördes allt som oftast Elvis Presley medan de susade uppför M57.

De skulle komma att göra sina A-lagsdebuter under samma år, med bara fem månaders mellanrum. 

Tillsammans hade de spelat hundratals ungdomsmatcher, men i A-laget skulle deras gemensamma tid räknas till endast tre minuter – och det på en fotbollsplan i Edinburgh när Liverpool sånär lyckades vinna över skotska Hearts i första rundan av Europa League-kvalet i augusti 2012.

Några veckor tidigare, i Toronto under försäsongsturnén i Nordamerika, hade Morgan gjort sitt första mål för klubben han varit supporter till sedan barnsben.

Shaun hade med kort varsel flugit över och efteråt var det kramar och glädjetårar på hotellet. Under den försäsongen filmades dokumentären “Being Liverpool”, men filmkamerorna missade tyvärr just det känslomässiga ögonblicket.

Istället filmades – och visades – händelsen där Sterling tillrättavisades av Brendan Rodgers efter att han ska ha sagt ”steady” till managern under ett träningspass.

– Sterling! Säger du så till mig igen kommer du sitta på första, bästa flyg tillbaka.

Även om Sterling nekade att han uttalat sig på det viset råddes han att följa Morgans exempel, vars attityd under resan hade imponerat på den nya managern.

Medan Sterling skulle komma att bli en viktig pusselbit i Rodgers Liverpool, och till slut lämna klubben för spel i Manchester City tre somrar senare, lades stora förväntningar på Morgans axlar i samma stund som första avsnittet av dokumentären visades på tv hösten 2012 – mycket på grund av allt positivt innehåll om honom. 

Men verkligheten var istället att hans karriär redan var på väg utför.

Brendan Rodgers och Adam Morgan

Söndagen den 10 november återvände Sterling till Anfield för att för första gången försöka vinna på sin gamla hemmaarena sedan flytten till City. Det blev förlust.

24 timmar tidigare hade Morgan kunnat göra sin debut för Widnes mot Workington i Northern Premier League First Division North-West, men matchen blev uppskjuten.

Amatörfotbollen kompletterar idag inkomsten han tjänar genom att arbeta för sin pappas taxibolag, där han kör runt regissörer och producenter för Tin Star, ett nytt kriminaldrama på Sky TV , som just nu filmas i Liverpool.

Morgan berättar sin historia dagen efter att Jürgen Klopps ungdomar vunnit på straffar mot Arsenal i Carabao Cup. Neco Williams gjorde sin seniordebut medan Curtis Jones, Rhian Brewster och Caoimhin Kelleher spelade en tävlingsmatch på Anfield för första gången.

Deras upplevelser fick honom att minnas vad som hände i Toronto för sju år sedan. 

Det ska ju vara ett positivt minne – men eftersom det visade sig vara den absoluta höjden – är det omöjligt att ignorera det totala fallet som följde.

– Jag gillar inte att tänka på det eftersom det gör mig upprörd. Det var en vänskapsmatch, men för mig betydde det allt. 

– Jamie Carragher hoppade upp från bänken och sprang till mig när jag gjorde mål – han kan ju relatera till det. 

– Känslorna som uppstod går knappt att beskriva. De bara sköljer över dig. Du tänker: herregud, jag har precis gjort mål för Liverpool. 

– Det var den bästa känslan jag någonsin upplevt. Om man hade kunnat tappa upp den känslan i en flaska och försegla den, så hade den flaskan varit värd miljontals pund.

Morgan skulle komma att göra tre A-lagsmatcher för Liverpool, alla i Europa League. Två var i det där dubbelmötet med Hearts – och ett var som inhoppare.

Med sin vänsterfot och uppväxten i staden blev Morgan självklart jämförd med Robbie Fowler, legendanfallaren som beskrev Morgan som en av de bästa avslutarna han någonsin sett i Liverpools akademi.

Morgan förstod – givetvis – att alla anfallare bedöms utifrån sin förmåga att göra mål, men han fick inte till det alls de få gånger han spelade seniorfotboll för klubben.

Dessutom hade Liverpool köpt Fabio Borini och trots Rodgers kommentarer i ”Being Liverpool”, visste Morgan att Sterling var före honom i ordningen. Och så fanns Luis Suarez.

Han älskar att berätta en historia om uruguayanen, som insisterade på att träna dagen efter match med truppen som inte hade spelat, även om han egentligen skulle vara hemma och vila.

Luis Suarez

– Luis spelade 90 minuter på lördagen och sedan fullbordade han ett helt träningspass på söndagen, även om han inte behövde dyka upp på Melwood innan återhämtningspasset på måndagen. Luis ville vara fullt involverad och köra på hela tiden, berättar han.

– Brendan Rodgers sa till honom att vila, men det ville han inte. Alla vet att han gjort dumma saker, men han var alltid fantastisk mot alla unga spelare. 

– Jag kommer ihåg att han, med sin knackiga engelska, sa till mig att inte vara orolig när vi gick ut på planen mot Hearts. Det lugnade ner mig lite eftersom jag under uppvärmningen hade tittat mig omkring på Anfield och tänkt: herregud.

– Min familj och alla mina vänner var där. Jag måste sett så nervös ut. Medan resten av laget fortfarande gjorde sig klara i omklädningsrummet – tejpade benskydd, anklar och så – var jag redan fullt påklädd med jackblixtlåset uppdraget till halsen, redo att gå ut. 

– Jag önskar att jag hade slappnat av mer och njutit av stunden. Hade jag vetat att det skulle bli sista gången…

– Det som verkligen gör ont är att jag aldrig kommer få uppleva den känslan igen. Ibland frågar jag mig själv: spelade jag ens för Liverpool?

– Men det gjorde jag – och jag förtjänade chansen.

Försvarar och hyllar Sterling

Lyssnar man på någon av ungdomsspelarna som spelade tillsammans med Raheem Sterling säger de oftast samma sak: han fick dem att bli bättre eftersom han gjorde smarta löpningar och alltid visste var han skulle befinna sig. 

Det han behövde träna på var passningar, krossbollar och avslut.

Morgan förklarar att Sterling föddes till att lyckas med det han tog sig för.

– Hade han velat bli artist skulle han sluta upp som musiklegend, säger han.

Han påvisar dock att det var Sterlings starka vilja som fick honom att stå ut extra från mängden.

– Han arbetade så oerhört hårt och han hade det inte lätt. Raheem fick utså mycket press utanför fotbollen – alla hade ögonen på honom hela tiden, speciellt tidningarna.

– Enligt dem dejtade han flera tjejer samtidigt, vilket inte var sant. Han är en av de snällaste och mest ödmjuka personer jag träffat i mitt liv. De flesta kanske inte förväntar sig det efter allt som skrivits om honom av personer som inte ens i närheten att ha den talang som Sterling har i sin lilltå.

– Han har aldrig gjort något som fått mig att tänka: nu behöver du komma ner på jorden igen grabben. Raheem är en härlig kille. Han var en ära att spela med, rolig i omklädningsrummet – alltid med ett skämt nära till hands som skapade mycket skratt. Han har lyckats ta sig igenom tuffa perioder i sitt liv – nu plockar han frukterna från de träd han planterat åt sig själv. Jag är extremt glad för hans skull. Han har aldrig gett upp.

Raheem Sterling i aktion för LFC

Morgan kommer inte ihåg vad Sterling ens gjorde för att göra Rodgers arg den där dagen 2012.

– Kanske missförstod Rodgers hela situationen, för jag har aldrig sett Raheem vara respektlös mot någon, berättar han.

– Eller så såg Rodgers vilken speciell talang han var och använde honom som ett exempel för att skicka ut ett budskap till resten av oss.

Han tror att dokumentären visade upp helt fel sida av vem Sterling egentligen är – något som blev den bild som människor fick av honom.

– Han var allt annat än en bortskämd unge, insisterar Morgan, som själv - där och då - fick nya nivåer av förväntningar på sig.

Tog slut innan det hade hunnit börja

Han började stiga som spelare i Liverpool under en inte helt okomplicerad period. Carragher och Gerrard började närma sig slutet på sina karriärer och klubbens supportrar hade redan börjat leta efter en ny lokal hjälte.

Morgans framfart genom ungdomslagen sammanföll med klubbens uppstart av en egen tv-kanal 2007. Under slutet av säsongen i U-18-laget 2010–2011 gjorde Morgan mål i tolv matcher i rad och varje mål visades nu upp för en global publik.

Adam Morgans fall var i slutändan så mycket hårdare än hans väg uppåt var stark.

Endast sex veckor efter sin debut mot Hearts fick han signaler om att hans framtid inte fanns på Anfield. Han tränade på Melwood inför en match mot West Bromwich Albion i Ligacupen och efteråt fanns sjutton namn på tavlan som visade spelartruppen – men där fanns också en lucka.

Han sa åt sin pappa att åka till Midlands och titta på matchen eftersom han antagligen skulle finnas med på bänken. Nästa dag reste Jerome Sinclair och Stephen Sama med truppen, vilket gjorde antalet till 19 spelare. 

Morgan förstod att Jerome Sinclair fyllde den där tomma luckan – precis som han själv tidigare gjort.

– Nu var det jag som blev utelämnad och jag tänkte direkt: jag kanske aldrig kommer spela igen.

Det här var ungefär vid samma tidpunkt som Rodgers bad mittbacken Martin Skrtel att gå hårt åt Morgan för att se hur han reagerade.

– Jag var verkligen inte bra på träningen den dagen, reflekterar han. Managern hade antagligen fått för sig att jag inte hade vad som krävdes rent fysiskt.

Morgan berättar att Sterling vad den mest talangfulla och mest hårdjobbande spelare han spelat med eller emot. 

Ravel Morrison och Paul Pogba hade varit i samma situation i Manchester Uniteds ungdomslag. Morgan förklarar att Pogba brukade stoltsera omkring på planen som om han ägde den.

– Han gillade verkligen inte att spela mot oss. För oss handlade det om att direkt trycka till honom ordentligt, så skulle han försvinna ur matchbilden. 

– Morrison var tvärtom helt otrolig – en mardröm att spela mot. Så oerhört skicklig och stark. Han gjorde helt fantastiska saker i varje match och det var såklart han som blev för mycket för oss i ungdomscupen.

Morgan och Morrison skulle senare spela mot varandra igen. Det var 2014 när Morgan var i Yeovil Town och Morrison i QPR. I spelarloungen efter matchen började deras konversation i stil med: kompis, vad gör du här?

Elva olika klubbar på fem år

Rotherham United var först med att ta kontakt. Tanken var ett lån med intentionen att göra Morgan fysiskt starkare. Därefter följde Yeovil, St Johnstone, Accrington Stanley, Hemel Hempstead Town, Colwyn Bay, Curzon Ashton, Halifax Town, Sligo Rovers, Curzon Ashton igen, Mossley och nu Widnes.

Det är elva olika klubbar (en klubb två gånger) under fem år sedan han lämnade Liverpool, vilket också skapar ett CV som tyvärr kan få tränare i de högre divisionerna att tänka två gånger innan de skulle erbjuda ett kontrakt. Det måste funnits problem längs med vägen?

– Egentligen bara under min tid i Yeovil, säger Morgan.

Adam Morgan i Yeovils färger

Där var relationen med managern, Gary Johnson, rent av ”hatiskt”. Spel på andra ställen var mest på grund av nödvändighet, som hos Hemel Hempstead, där han stannade under några månader 2016 för att han ville vara närmare sin flickvän Mia som bor i London.

Sedan befann han sig några veckor i Colwyn Bay i norra Wales, ungefär en timme från Liverpool. Morgan lyckades göra några spektakulära mål men laget åkte ur serien.

– Jag ville avsluta säsongen med en klubb och bibehålla min fysik så att jag skulle vara redo inför en försäsong, förklarar han.

Vissa beslut har varit misstag. Adam Morgan lämnade Liverpool för Yeovil, som då huserade i Championship, även om det fanns ett erbjudande från Nigel Pearsons Leicester City.

– Jag skulle gått till Leicester. Det var exakt samma kontrakt med exakt samma lön – skillnaden var att Yeovil sa att jag skulle få spela varje vecka, medan Leicester sa att jag skulle få börja i deras U 21-lag. Jag ville helt enkelt inte spela U 21-fotboll, utan jag ansåg mig vara redo för seniorlaget.

Hade han valt att gå till Leicester hade Morgan antagligen varit med om klubbens fantastiska resa mot titeln 2016. Istället gick allt fel i Yeovil.

Efter sex månader sa Johnson till honom att han kunde lämna klubben, och uttalade sig då på följande vis:

Ibland kommer tidigare akademispelare från U 21-lag och spelar som om det inte betyder något. Vissa hanterar intensiteten och betydelsen av seniorfotboll, vissa klarar inte av det och då måste du försöka hitta en annan plats åt dem där de kan känna sig mig komfortabla.

Morgan gruvade sig att återvända till Somerset. Han hade köpt en lägenhet i Yeovil men väntade in i det sista med att återvända till klubben.

– Vi åkte så sent som vid 23-tiden på kvällen. Jag grät i bilen och sa till min mamma att jag inte klarade av det här mer. 

– Jag kunde inte förstå det faktum att jag nyss varit i en Premier League-klubb och nu – på så kort tid – befann mig i en League One-klubb.

– Jag hatade att bo där och jag fick inte spela. De flesta spelarna hade familjer och flickvänner, så därför var livet utanför fotbollen inte direkt socialt. Efter varje träning kom jag hem och gjorde samma sak. Ibland lade jag ett bet på datorn, ibland spelade jag PlayStation – men det var typ två timmar – vad skulle jag göra nu då?

Angående Johnson säger Morgan att han kom till Yeovil med en ankelskada som tränaren visste om, men att han ändå blev ombedd att spela direkt. Eftersom han fortsatt var en ung kille sa han inte nej – och det startade bra med några vinster och ett oavgjort resultat.

Han var i Yeovil under samma tidpunkt som Johan Lundstram och Shane Duffy, som båda nu spelar i Premier League med Sheffield United och Brighton & Hove Albion.

– Jag tror inte managern tyckte om någon av oss. Vi kom alla genom akademierna hos de båda Merseyside-klubbarna. Jag beordrades att träna ensam i fyra eller fem månader, och jag var i bättre fysisk form än någonsin tidigare eftersom jag var i gymmet hela tiden. Man kan se det som att jag fick betalt för att gå till gymmet, säger han.

Morgan gick sedan med på att gå på lån till St Johnstone, men av fel anledningar. Istället hade han kunnat ansluta till en annan skotsk klubb, Hibernian, där Alan Stubbs – en scouser – var manager.

Han valde St Johnstone eftersom de lovade honom ledigt under landslagsuppehållen, vilket gav Morgan möjligheten att resa till London och besöka Mia.

När det lånet avslutades i förtid återvände han till Yeovil, där nya managern Terry Skiverton gav honom en andra chans. Klubben var dock på väg mot nedflyttning för andra året i följd.

Morgan hade skrivit på för dem i november 2013 när Yeovil låg i Championship. Nu, 18 månader senare, var de på väg ner till League Two. 

Inget i hans kontrakt antydde att han var tvungen att gå ner i lön – ännu ett skäl för klubben att göra sig av med honom.

Föll djupare och djupare

Med kontraktstvisten ur vägen sökte han sig till mer trygghet i Accrington, där managern, John Coleman, var ”Liverpudlian”.

– Han såg på mig direkt att jag inte mådde bra. Mina tankar var överallt, och så dog min farfar plötsligt. Coley tog verkligen hand om mig under min svåra period.

– När vi spelade borta mot Bury i Football League Trophy stämde inget för mig. Det var menat att jag skulle spela hela matchen, men det var mitt livs sämsta insats på en fotbollsplan. Han bytte ut mig efter 55 minuter. Det var verkligen en svår tid.

– Jag förklarade för honom att jag ville lämna klubben och ta en paus från fotbollen för att hitta tillbaka till mitt rätta jag igen. Jag tror Coley inte hade något emot det ändå – vilket jag kan förstå. Jag hade heller inte spelat mig om jag ska vara ärlig.

LFC-karriären gick om intet

Efter att ha lämnat Liverpool, beskriver Adam Morgan det som att han konstant fick ett slag i magen varje gång han försökte hitta rätt i sin karriär.

– På mindre än två och ett halvt år hade jag gått från att spela för Liverpool på Anfield till att kämpa för att inte åka ur League Two.

– Jag hade fått uppleva hur det är att vara på den högsta toppen, men det följdes av ett hårt fall ner i den djupaste och mörkaste dalen – men problemet var att jag fortsatte att falla, djupare och djupare. Jag kom till en punkt där jag inte längre brydde mig ett skit om vad som hände med mig.

Han valde att gå i terapi, vilket hjälpte, och den betalades till viss del med hjälp från Jack Robinson – en lagkamrat i Liverpool sedan tioårsåldern, som nu spelar vänsterback för Nottingham Forest. Det gör Adam Morgan ledsen att de två inte längre pratar med varandra efter en ”dum diskussion”, eftersom han verkligen uppskattade att Jack ställde upp för honom.

Såg sig omkring och mörkret kom tillbaka

Fotbollen gav honom också fortsatt en viss tröst. I vissa stunder fick den honom att känna sig normal. När Morgan gjorde mål fick han uppleva samma känslor som när han var i Liverpool på väg uppåt.

Men så kom verkligheten ikapp honom, han såg sig omkring och fick istället se en usel gräsplan och påmindes om på vilken nivå han nu spelade – vilket fick honom att återigen hamna i ett djupt mörker.

När Adam Morgan som 18-åring signerade ett treårskontrakt med Liverpool tjänade han £800 per vecka under sin första säsong. Han lämnade klubben halvvägs in på sitt tredje och sista kontraktsår, när han tjänade närmare £4,000 per månad.

– Jag har aldrig tjänat de där stora pengarna, aldrig någonsin. Lönen jag fick hos Yeovil var högre än lönen i Liverpool, men där var bonusarna mycket högre - den fick du dock bara om du faktiskt spelade, berättar han och fortsätter.

– Det kom in grabbar från andra klubbar som tjänade fem gånger så mycket som jag och de hade aldrig ens spelat för U 21-laget eller tränat med A-laget. Men jag brydde mig inte. Jag brydde mig verkligen inte. Jag älskade Liverpool – det gör jag fortfarande.

Även om pengarna möjliggjorde ett köp av ett hus i Liverpool, var hans tidiga fotbollskarriär inget som per automatik gjorde Morgan rik.

När han skapade rubriker i engelsk press genom att göra ett hat-trick för Curzon Ashton mot AFC Wimbledon i FA-cupen i december 2016 tjänade han £220 per vecka, plus £20 i målbonus.

Fotboll var vid den tidpunkten hans enda inkomst, så när Halifax erbjöd £570 per vecka för att resa lite längre för att spela matcher – med ett löfte om att öka lönen till £770 per vecka om laget gick upp till National League – så kunde han inte tacka nej, även om han kanske skulle gynnats av att stanna i Curzon, där han kände sig högt uppskattad.

Tidigare alltid prioriterat fotbollen

Adam Morgan har lärt sig att en karriär utanför Championship är lika med en osäker finansiell framtid för majoriteten av spelarna. 

De som faller tillbaka på amatörfotboll men fortsatt ser sig själva som proffs märker att kraven är tuffa samt att träning- och matchschemat gör det svårt att hitta tid till andra former av inkomst.

Månaden efter att Sterling gick till City lämnade Morgan Accrington, och sedan dess har han spenderat tiden i topptredivisionerna av vad som anses vara amatörfotbollsnivå i England.

Förpliktelserna i National League, National League North och Northern Premier League är svåra för många att förstå, eftersom spelarna fysiskt är på en riktigt hög nivå jämfört med tidigare och de reser väldigt mycket, men för relativt lite i lön.

Om en spelare kombinerar fotboll på deltid med ett heltidsjobb, krävs en sympatisk arbetsgivare på grund av avsparkstiderna – speciellt vad gäller matcher mitt i veckan, särskilt när bortamatcher kan göra att en spelare måste resa över halva landet. Det gör att fotbollen ibland sträcker sig över två dagar och gör intrång på arbetstiderna.

Inte nöjd i Mossley?

Morgan skrev på för Mossley under sommaren då han tidigare jobbat med deras assisterande tränare i Curzon Ashton. I början resten han till hemmamatcherna tillsammans med två av sina gamla kompisar från Liverpool-tiden, Craig Roddan och Lewis Hatch.

Under rusningstrafik kunde resan från Liverpool till Mossley, som ligger nära Oldham på andra sidan Manchester, ta upp till 90 minuter.

Det innebar att kasta i sig pasta och på något vänster lyckas byta om till matchställ i bilen. Ibland fanns det inte ens tid till att värma upp då det var avspark 19.45 engelsk tid.

När Hatch och Roddan kände att det blev för mycket att kombinera de långa resorna med sina jobb, valde Morgan att istället spela fotboll för Widnes och på så sätt vara närmar sitt hem.

– Jag har alltid satt fotbollen främst, men det måste ändras, säger Morgan. Tidigare tänkte jag att om jag gör 25 mål i National League North, så får jag min stora flytt. Men det har inte blivit så. Kanske var det bara en dröm jag desperat höll fast vid.

Han beskriver den här perioden som en övergångsperiod.

Förutom den inkomst han tjänar genom att arbeta med sin pappa har han börjat utforska möjligheterna att bli fotbollsagent, och det med hjälp från sina egna tidigare representanter hos Stellar Group, vars kontor ligger bredvid Liverpools affärsverksamhet.

– Att spela fotboll kan äventyra mina möjligheter, säger han. Spelar du på en lördag kan du inte jobba på en lördag, särskilt inte i ett jobb du vill lära dig och som är tänkt att vara långsiktigt.

– Jag skulle älska att ta mig ut och se matcher med talangfulla spelare, men jag kan inte göra det ordentligt om jag själv spelar. 

– Jag älskar fortfarande fotboll, men jag måste se på verkligheten med ett större perspektiv. Annars, när jag fyller 30 år, finns en stor risk att jag inte har någon trygg eller stabil framtid.

Källa: The Athletic