​"Ett tragiskt återseende"

Det vore såklart att ljuga om man sa att man var i chock. Att gårdagens resultat och insats var något man i sin vildaste fantasi inte kunnat föreställa sig. För även om Burnley aldrig förr gjort mål på Liverpool - eller tagit poäng - på fyra tidigare möten i Premier League-sammanhang så är det ju tyvärr numera större sannolikhet att vi tappar poäng på Turf Moor än Etihad, Emirates och Stamford Bridge. Och det måste få ett stopp.

Precis likt Mainzkatapulten som krossade Barcamolnen vi hann sväva på i 22 timmar är det bara att konstatera att det som glimmade så galant på Emirates förra veckan nu var som bortblåst återigen.

Här har vi suttit och långrandigt diskuterat huruvida Alberto Moreno är bra nog för detta lag, men än viktigare är nog att råda bot på den losermentalitet som fortfarande existerar och ställa frågetecken till vad Jürgen Klopps spelidé är när hans lag möter ett lågsittande försvar?

Vi fick också se Philippe Coutinho starta säsongen med två fantastiska mål mot Arsenal - och ge oss hopp om att han denna säsong kanske skulle bli vår "go-to-man" som man kan lita på när spelet inte klickar. Men likt Liverpool i helhet var han idag en ynklig kopia av den han var i London.

Ska Liverpool på allvar finnas med i toppen under denna säsong krävs det (utöver en vänsterback och defensiv mittfältare) att vi rätar ut ett par av de riktigt stora frågetecken som fortsatt gör sig till minnes allt för ofta.

Mentaliteten.

Avsaknaden av ledare.

Och hur Jürgen Klopp ska bryta ner parkerade bussar.

Vi har ju sett det så många gånger nu. Vinsterna mot Manchester City, Chelsea, Villareal och Dortmund. Förlusterna mot lagen som knappt kan slå tre pass på raken.

Det verkar dels handla om en motivationsfråga. Att spelarna mentalt inte är redo att ”göra jobbet” och att man verkar välja när intresset och engagemanget finns att tillgå. Något som såklart inte får existera på denna nivå.

Ingen Luis Suarez

Det verkar också som att ingen riktigt tar tag i saken när katastrofen är ett faktum.

Ingen i dagens Liverpool har förmågan (och ens viljan?) att vara ledaren och galjonsfiguren att luta sig mot. Något vi saknat sedan Luis Suarez med sin illvilja inspirerade medspelare till att höja sig både ett och två snäpp.

Jürgen Klopp får tyvärr också leva kvar med stämpeln som en tränare som inte har verktygen till att luckra upp sittande försvar. Det är mycket snack om heavy metal och gegenpressen. Men att inte skapa en riktig målchans med 80% boll mot Burnley skvallrar om brister på andra håll.

Liverpool behöver nu samla sig och låta denna insats eka som en väckarklocka under hela säsongen. Man kan ju tycka att lärdomarna vore lärda i dagsläget, men uppenbarligen är polletten inte hela vägen ner. Ännu.

Men ska Liverpool utmana om de framskjuta tabellpositionerna får den här typ av förluster vara ett minne blott.

Tittar vi till individuella spelarinsatser kan jag inte tänka mig att Ragnar Klavan återfinns i nästa elva efter vad han presterade på Turf Moor – och Jordan Henderson som defensiv mittfältare är en lösning vi gärna arkiverar ganska omgående.

Simon Mignolet har återigen också släppt in fem mål på fem skott (formtoppen från i våras håller i sig helt enkelt) och självklart är där en brist som gör att vi åtminstone inte kommer undan med ett oavgjort resultat när offensiven fallerar.

Sturridge, en stoppkloss

Loris Karius får gärna bli mirakelfrisk och så behöver vi få se Joel Matip och Dejan Lovren tillsammans så snart som möjligt. Vänsterbacksförstärkningen har vi tjatat tillräckligt om och det vore tjänstefel att inte agera på marknaden innan det är för sent. Emre Can ska såklart också ha en plats på mittfältet och Daniel Sturridge visade att han nästan bidrar med mer från sidan av planen än på den.

Maken till mer usel insats får man leta länge efter och hans egoistiska arrogans får mig att vilja lista svordomar av bara farten.

Sturridge är en målskytt av rang när det är flyt i laget och hans fysik tillåter ett aktivt matchande, men när laget går trögt blir han bara en ännu större stoppkloss. I tron att han är Leo Messi hämtar han boll djupt och stoppar upp den tendens till fart man kan tänkas skönja. Han har också en aura som antyder att han är bäst i världen och att hans lagkamrater är inhyrda skolpojkar som borde avguda att omgärda honom på planen. En rak motsats till den Sadio Mané som han tyvärr tvingades ersätta mot Burnley.

Med Mané fick vi en ”Suarez Light” som dels med sitt presspel jagar skiten ur sina motståndarbackar, men som också med ett ständigt hängivet jobb visar vägen åt sina kollegor.

Han hotar också i djupled till både höger och vänster och det märktes tydligt hur han saknades när han nu tvingades se på från sidan på grund av sin axelskada.

Nä. En genomgående rannsakan är på sin plats och Jürgen Klopp måste nu bevisa vilket lag hans Liverpool ska vara. Ett uppstickargäng som stör de stora elefanterna med ett ettrigt presspel har såklart sin charm. Men när man leder Liverpool ska man leda ett maskineri som kan leverera oavsett vad som står på andra sidan.

Utöver nämnda ändringar vill jag se Emre Can med kaptensbindeln och en förevigt skadefri Sadio Mané. Klavan, Henderson och Sturridge gör i alla fall bättre i att fylla vattenflaskor på White Hart Lane nästa helg.