​Blåsta på konfekten

Efter en inledande transfersommar som mynnade ut i ursäkter till Southampton, en Philippe Coutinho som började bråka och en Dominik Solanke som kom gratis får vi alla erkänna att det funnits stunder då man med all rätta kunna ifrågasätta hur Liverpools ledning egentligen spelat ut sina kort.

Mohamed Salah var såklart en fenomenal värvning och en spelare som redan visat vad han kommer att gå för när han flyger fram längs kanten. Andy Robertson har också på ett fåtal minuter visat att han nog är sådär lagom gedigen, tråkig, enkel – men bra – som ändå gör att vi får ett nytt alternativ till den vänsterbacksplats som visserligen ändå plötsligt kommit att tillhöra Alberto Moreno igen.

Samtidigt hade Fenway Sports Group pratat om två miljarder. Med sommarens sanslösa summor i ryggen knappt en spottstyver (nåja), men såklart en summa som skulle kunna göra Liverpool till ett signifikativt bättre lag för framtiden. Och framförallt börja lösa de defensiva problem som såklart också ligger i Jürgen Klopps taktiska beslut.

Lucas Leiva gavs tidigt belöningen att få vandra vidare i karriären. Vid 30-års ålder var han klar med Liverpool och ville bli en tung bricka i ett lag igen. Det har han redan blivit i Lazio. Samtidigt ska det sägas att Lucas ganska ofta värderades före en Ragnar Klavan som mittback i fjol. Kvar stod vi alltså med Joel Matip, säkerhetsrisken Lovren och med en estnisk, åldrad, landslagsman som alternativ. I en säsong då vi ska ge oss ut på äventyr i den jävla Champions.

Jag tycker ärligt talat inte att man kan dra sig från att småle. Tugga i er de där namnen igen. Jämför de med konkurrenter. Ni kan jämföra med mittenlag. Ett par bottenlag. Det är helt enkelt inte bra nog.

Trots detta vek ingen i Liverpool en meter från det man bestämt från början. Det var Virgil Van Dijk eller ingen. Troligen, får man hoppas, med tanken att inte ens Southampton skulle vara så dumma så att de till syvende och sist ignorerade ett världsrekordbud för en mittback som inte hade något intresse av att stanna i klubben. Men det är väl där vi är idag. Där pengar är sekundärt till att ”visa styrka”. Vi gör ju själv, troligen, detsamma med Philippe Coutinho. Men kom ihåg att det spanska fönstret stänger först ikväll.

Jag har ofta kritiserat FSG för att inte sleva upp den deg som behövts. Av allt att döma var man beredd att göra det här. Det fundamentala felet enligt mig ligger i att vi inte haft alternativ. Bristen på det har såklart också gjort det än roligare för Saints att inte spela med. De hade oss från första stund.

Jürgen Klopps envishet? Den sportsliga ledningens paralysering när allt började skita sig med Virgil? Därom kan de lärda länge tvista. Kvar står vi dock och är blåsta på konfekten.

Inför den sista dagen pös det ut rykten om att Liverpool kunde komma att signa Thomas Lemar, Virgil Van Dijk och Alex Oxlade Chamberlain. Den sistnämnde var publik redan dagen dessförinnan och till syvende och sist blev han också det enda namn som blev officiellt på deadline day. Och här sitter vi idag.

Ingen Van Dijk. Ingen Lemar. Och en Coutinho som rentav kan gå idag. Eller en Coutinho som Klopp måste förlåta, tala ut med och verkligen se till att börja använda. För annars är vi förlorare på riktigt.

I all hets kring de sista dagarna säkrade vi även Naby Keita. En alldeles fantastisk deal. Men det är till nästa år. Och hur vi än vrider och vänder på det gör det oss inte bättre idag. Men tro mig, jo – det är verkligen en fantastisk affär. Prismässigt även en ren jävla stöld.

På utfronten rasslade det mer igår. Mamadou Sakho försvann till sist och gladast är nog Frank de Boer som nu kanske ändå får 10 PL-matcher under bältet i alla fall innan han sparkas tillbaka till Holland. Och Divock Origi försvann på lån. Två lösningar som ger enormt mycket mening. Men återigen gör det inte oss något gott för idag och resten av denna säsong.

Oxlade Chamberlain är en ung och lite sexigare version av James Milner. Men just idag varken mer eller mindre. Han är ”all round” och har drivet, suget och speeden till att utvecklas enormt under Jürgen Klopp. Men startar han ens i dagens lag? Det tror jag knappast.

Kvar står vi då med en Mo Salah som stärkt vår startelva. Men tyvärr också med en Philippe Coutinho som kanske bråkat sig bort från den på ett tag. Eller rentav försvinner permanent ikväll. Är Liverpool då ett bättre lag än den 30 juni? Dagen innan fönstret öppnade. Jag tror tyvärr inte det. Inte spelare för spelare. Inte som trupp som sådan. Skador kommer fortfarande att kunna ställa till det rejält. Men på samma sätt kan en frisk trupp, efter fjolårets stora problem, absolut (på så sätt) göra att vi ser starkare och bredare ut i år.

Vi gör ett okej fönster. Men inte mer. Vi hade alla chanser att ta ett sista steg. Den där spetsade bredden som en Thomas Lemar skulle ge. Det där ankaret i försvaret som Virgil Van Dijk skulle vara. Och vi får nu bara böna och be att Philippe Coutinho och Jürgen Klopp kan dricka några bayer och kramas. Annars. Annars är det inte okej.

Inte bara kommer vi göra ekonomisk vinst igen om Philippe försvinner idag. Inte bara kommer FSG ha ljugit angående att han inte kan säljas. Vi har slarvat bort den nyckel vi har till låsta försvar. Vi har släppt vår största stjärna och inte ersatt med något som ens liknar detsamma. Men ja, svaret har vi vid midnatt.

Liverpool är ett lag som kan besegra vem som helst. Vi hade kunnat göra tre mål på Real Madrid med den offensiv vi har. Men vi kan tyvärr också, som redan bevisats, släppa in tre mot Watford. Vi hade egentligen Ett jävla jobb, men det misslyckades vi med i sommar.

Jag hade velat säga att jag var lagom nöjd. Men jag är faktiskt ganska bitter.