– Äntligen är det igång igen

Trots att det blev en extra lång säsong med tanke på den episka upplösningen i Madrid och att sommaren därefter fyllts med fotboll egentligen varje dag; med VM, Copa America, U21-EM och Afrikanska Mästerkskapen (som rullar på med Sadio Mané som nybliven finalist) känns det, som alltid när det väl är Liverpool som åter spelar fotboll, att det var allt för lång tid sedan sist. Det spelar nog fan ingen roll om det går en månad, en vecka eller en dag mellan matcherna. Alltid när man får sätta sig ner och se Liverpool spela fotboll, ja då känns det som man längtat i en evighet. 

Det spelar heller ingen roll om motståndet är Tranmere eller Real Madrid om det är Ryan Kent eller Mohamed Salah som springer längs en kant. Det är vårt Liverpool som spelar fotboll och det är någonstans allt som räknas. 

Än så länge är vi två matcher in på försäsongen och nu väntar avfärd mot USA. Det betyder också att den första nedskalningen mot vad som ska vara en komplett Premier League-trupp om några veckor börjar och även om vi ganska lätt kan gnugga spåkulan för att lista ut både någorlunda korrekt startelva, bänk och trupp när det väl är Premier League-pipan det blåses i om 26 dagar så sitter man ju alltid under den här perioden och klurar, spånar, tänker och trånar. "Vem kan vara nästa Trent Alexander-Arnold?", till exempel. 

Idag, precis som i torsdags, fick vi se två olika elvor (med en del målvaktsundantag) och Klopp har valt att "spela ihop" de elvor han trots allt mönstrat så att de varit identiska i båda matcherna. 

Kortfattat är väl egentligen de enda tydliga tankarna man kunnat urskilja att han haft en startelva med ett rutinerat mittfält bakom en fronttrio där alla ändå är inom någon rimlig gräns att knacka på förstalagsdörren och sen till andra halvlek har det varit ett mittfält där Fabinho agerat pappa åt Curtis Jones och Ben Woodburn, medan Divock Origi fått agera på samma sätt i fronttrion med Bobby Duncan och Paul Glatzel i torsdags - och den sistnämnde utbytt mot Liam Millar idag. 

Ska man försöka göra några som helst analyser av de 90 minuter som vardera spelare nu fått tycker jag väl ändå att några saker sticker ut. Och vi börjar med det positiva. 

Rhian Brewster känns verkligen som the real deal. Om det betyder att han gör 28 Premier League-mål kommande säsong? Knappast. Men han har ett internationellt steg, en näsa för mål och han är dessutom kyligare än is när lägena väl kommer. Tre mål och en assist på 90 minuter är bra mot vilket motstånd du än möter och han kan inte gör mer än exakt det han egentligen gör; sätta dit den när chansen ges. Vi lär få se honom på bänken en hel del under kommande säsong. 

James Milner fortsätter också att imponera och det känns som att den evigt unge 33-åringen kommer att kunna fylla skor och luckor på nästan vilken position som helst under kommande säsong också. Han har just nu ett år kvar på kontraktet men det vet i tusan om det inte kan bli något år till i Liverpool. Han har tagit till sig klubben, klubben har tagit till sig honom - och han är en ovärderlig mentor att ha på Melwood. 

Med avskedet till Alberto Moreno trodde nog de flesta att Liverpool skulle ge sig ut på jakt efter en vänsterback som kunde konkurrera med Andy Robertson och vikariera när det behövs. Problemet för Liverpools del när man ska ut och köpa en sådan spelare är att det inte finns någon som är i närheten lika bra som just Andy Robertson. Det betyder att spelaren direkt hade vetat sin plats som en evig tvåa och då är det ingen vidare kvalitet på spelarna vi kan hämta in. Därför är det otroligt härligt att se att vi, åtminstone på lång sikt, nog mycket väl har hans konkurrent och så småningom ersättare redan i klubben. Både Adam Lewis och Yasser Larouci har sett riktigt spännande ut och de har redan varit tongivande i ungdomslagen tidigare. Med exempelvis ovan nämnde James Milner som också kan ersätta vid skada på Robertson redan under årets säsong tror jag Klopp känner sig trygg och belåten med hur uppsättningen ser ut där. 

På det lite tråkigare temat får man väl också konstatera att man nog redan nu kan börja räta ut några frågetecken till utropstecken. 

Jürgen Klopp har experimenterat med Adam Lallana i någon form av "nummer sex"-roll och efter att, med viss seriositet och viss glimt i ögat, konstaterat att han använt Jordan Henderson "helt fel" i den rollen under förra säsongen vore det ett direkt mord på allt som den positionen står för om Adam Lallana plötsligt ska vara mannen som Cruyffintar framför egen backlinje. Jag kan nog inte komma på en enda spelare i vår trupp som är sämre anpassad för just den rollen och när han redan är efter spelare som Oxlade, Wijnaldum, Henderson, Milner, och Naby Keita i de offensiva mittfältsrollerna känns det som att det nu sjungs på sista refrängen. Kommer där ett bud i sommar borde vi ta det och springa. 

Jag hade också önskat att redan nu se mer av Ryan Kent och Harry Wilson. Självklart är där mycket tid kvar för dem att bevisa sig och det är väl egentligen vid sista lägret i Frankrike, där båda kanske ges chansen att även spela bredvid spelare som Firmino och Salah, som man kan bedöma dem fullt ut. Men där Rhian Brewster kommit in med en självklarhet och direkt visat vad han har att tillföra har det varit svårare att se vad de båda gömmer i sina kökslådor just nu. De har varit försäsongskungar redan under tidigare år och ska de ha en chans att ens komma nära dörren till omklädningsrummet på Anfield kommer det krävas att de växlar upp under den dryga veckan som väntar i USA. Harry Wilson tror jag fortfarande mycket på, men skulle ett bra bud på uppåt £20-25 miljoner komma tror jag inte klubben kan säga nej. Och vad gäller Ryan Kent är jag ganska övertygad om att hans dagar i Liverpool nu faktiskt är räknade. 

Sist men inte mins tror jag detsamma gäller Ben Woodburn. Han må bara vara 19 år - fyller 20 i oktober - men det känns som att det varit två steg bakåt varje säsong de senast två-tre åren nu. Från att han kom in som rekordung målskytt i Ligacupen mot Leeds 2016 är man snäll om man påstår att hans utveckling stannat upp, för det känns faktiskt mer som att den helt kommit av sig. Han lär sorteras till samma fack som spelare som Jordan Rossiter och Jay Spearing när vi väl blickar tillbaka om några år. Curtis Jones däremot - känns helt klart som den kolbit som är närmst att slipas till en riktig diamant. 

Försäsongen är igång och personligen älskar jag att sitta med de spekulationer, tankar och tyckande som jag delat med mig av ovan. Ni har säkert gjort egna analyser och börjat bygga ihop en potentiell Premier League-trupp för att se vart öppningarna finns. Det är mitten av juli, solen skiner, semestern är här för många - men det är ändå grubblande över Nat Phillips eventuella framtid i Liverpool som stjäl ens uppmärksamhet. Vi älskar Liverpool och vi älskar vad laget gör med oss. 

Som sången lyder. 

Äntligen väder, äntligen en doft av läder. Äntligen rullar bollen igen. 

På fredag åker jag själv dessutom till Boston för att på söndag se Liverpools match mot Sevilla på Fenway Park. Jag gör det tillsammans med Joackim Lundberg och ni kommer att kunna ta del av den resan både här, på sociala medier och i LFC Podden, som ni kan prenumerera på där poddar finns. Gör gärna det och "häng med" till staterna. It'll be fun!

Äntligen är det igång, vänner!