– Ge oss VAR nu!

”Det förstörde matchen”, ”Man tappade intresset”, ”Hockeyfasoner”. Kritiken var på många håll ganska enorm. Detta på grund av något som korrigerade två fatala misstag som domare Pawson och hans team, den gången, annars hade kommit undan med. En solklar offside. En solklar straff.

Jag säger inte att tillämpningen av VAR är optimal. Men alternativet just nu är så oerhört mycket sämre. Domare som inte är i närheten av fysiskt skick att orka med över 90 minuter högintensiv fotboll i absolut världsklass.

Redan efter 23 minuter av gårdagens match konstaterade jag ett faktum i en tweet jag mer än gärna inte hade behövt få så rätt i som jag kom att få;

”Sjukt att en match mellan de två mest explosiva och omställande lagen i PL döms av Jon Moss. En mer trött j*vel får man leta efter. Kan bli farligt. Kommer få fria mycket pga sitt avstånd. Kommer inte orka vara nära situationerna i 90.”

Som sagt…

Jag har diskuterat filmningar, fuskande och mycket annat som kommer i domarnas bedömning förr och när många vill mena att det är spelarna som förstör sporten har jag varit av den kanske något mer förlåtande åsikten att spelarna ”tyvärr” faktiskt bara gör vad de kan för att vinna. Och därmed utmanar domarna till att vara bra nog för att ta rätt beslut.

I Premier League idag har spelarna totalt sprungit förbi de ålderstigna domarna och det är nu en nivåskillnad som skapar rena farser på arenorna runt om i England vecka efter vecka.

Jon Moss är 47 och tycker om god mat. Harry Kane är 24 och gör inget annat om dagarna än att träna på att springa så fort som möjligt igenom ett försvar. Och slänga sig när en målvakt närmar sig honom.

Redan i det böljande spelet under de första 75 lämnade Moss oerhört mycket över att önska. För samma typ av tacklingar friades Ben Davies helt medan Trent Alexander Arnold varnades. Mousa Dembele sparkade ner Sadio Mané utan att gå i boken och Ben Davies, igen, lyckades även sparka Mohamed Salah upp i huvudhöjd utan att Jon Moss hittade grund för att återkoppla till regelboken som tydligt talar om varning vid sådana situationer.

Det var en match som låg i hans händer att tappa helt.

Innan vi går in på matchens avgörande känns det på sin plats att stanna till vid det som de 22 spelarna trots allt utövade på planen också. I det som faktiskt var en fotbollsmatch mellan två spelande lag och fantastiska managers.

Med 1-0 i seglen kunde Liverpool fokusera på att kontrollera tillställningen under den första timmen. Med ett mittfält där alla sprang ett par trehundra mil vardera och en anfallslinje som anammade exakt den approach Jürgen Klopp lär ha bett om efter det tidiga ledningsmålet visade Liverpool en ny sida av sig själv när man faktiskt metodiskt, men med samma personifierade presspel, dikterade villkoren ute på planen och inte lät Tottenham komma till tals överhuvudtaget.

Tyvärr storknade man dock av med tiden. Mittfältet började gå på knäna och anfallslinjen orkade inte hålla rätt sida och trycka tillbaka Spurs. Plötsligt vandrades det enklare och enklare in på planhalvan mot The Kop som blev vår att försvara under de sista 45.

Att det behövdes byten var därmed uppenbart.

Tyvärr tycker jag att Klopp återigen lämnar mer att önska när det kommer till sin fingerspitz, dock, och att slänga in både Oxlade och Wijnaldum (mot Hendo och Mané) skapade mer förvirring än trygghet i ett oerhört viktigt skede av matchen. Istället för att återta taktpinnen släppte vi ifrån oss den ännu mer.

Den som med en dåres envishet också menar att Solanke och Ings är vettiga alternativ till Roberto Firmino måste antingen fortfarande vara på gårdagens öl eller smått från vettet. Jag tyckte gårdagen bevisade att inte ens Klopp lever som han lärt kring orden om att han är nöjd med sina alternativ. Robrto Firmino var slut efter en timme igår, men han ansåg ändå inte att något av hans alternativ där bakom kunde komma in och förstärka vår position på planen. Ett underbetyg till alla som varit inblandade i att säkerställa en slagkraftig trupp till säsongsepilogen.

Däremot ska det delas ut credit where credit’s due. Och igår var det fantastiskt att faktiskt få uppleva någon form av kvalificerat målvaktsspel på Anfield. Loris Karius stod för ett par fantastiska räddningar (straffen, oerhört kyligt!) och den som vill racka ner på att han ”släpper returen rakt ut” innan Wanyamas skott får det att låta som att han lät den studsa ut 12 centimeter. Han skeppade bollen 25 meter och där var minst tre Liverpoolspelare som under bollens väg ut från zonen kunde styrt den vidare – och som framförallt sen också kunde ha hindrat den från att borras tillbaka rakt upp i Karius kryss.

Jag tyckte också att det var en fröjd att se Virgil van Dijk igår. Inkastad i sin sjuhundraelfte nya försvarskombination kan vi konstatera att han knappast fått en gräddfil in för att acklimatisera sig i laget men jag tycker ändå att han överlag fortsätter att växa både individuellt, och med sina lagkamrater, match efter match. Han styrde och ställde med både Lovren, mittfältet och Karius igår. Framförallt var han noga med att kalla ut vår siste utpost vid ett flertal tillfällen och hela hans aura som skriker ”kom-igen-nu-för-fan” är något vi saknat länge i de bakre leden. Jag är därmed övertygad om att han på sikt kommer att skapa en oerhört mycket stabilare grund för Liverpool att stå på.

I alla fall stabilare än den grund som Jon Moss och hans assisterande stod på under den sista kvarten igår.

För det är ju tyvärr det här vi måste avsluta med. Parodin vi och hela fotbollsvärlden till slut bjöds på. När Moss inte orkade häng med, hålla emot och vara man nog att göra rätt. Englands Golden Boy föll, Jon Moss gjorde detsamma. Och framförallt var kalabaliken ett faktum.

Det ska sägas att det faktiskt är helt korrekt att inte vinka offside vid det som föranleder den första straffen. Dejan Lovren försöker att spela bollen (och har möjlighet att tillräckligt kontrollerat göra det) men får en felträff. Det skapar därmed en ny situation vilket friställer Kane utan att han ska vinkas av. 

Marc Clattenburg pratade om att den gick att tolka. Men där tycker jag faktiskt att han är lite snäll. 

Däremot att Kane tar ett svanhopp medan Karius nävar ligger och vilar i gräset? Det är sånt man bara får straff på när en domare är för långt ifrån en situation.

Än värre är det såklart när man följer efterspelet till situationen. För det som var en korrekt bedömning av offsiden får vi lära oss bara vara en ren och skär gissning när TV snappar upp Moss diskussion med sin assistent.

”Touchar han bollen är det inte offside”, säger AD:n.

”Ingen aning, men jag ger straffen”, svarar Moss.

Under. All. Kritik.

Med VAR hade man kunnat konstatera att Kane verkade misstagit Anfields matta för PyeongChang’s konståkningsarena och vi hade sluppit sitta med andan i halsen redan där. Domarna hade varit tvungna att varna Englands Golden Boy och - hemska tanke - konstatera att även "de egna" fuskar ibland. Gud förbjude, när man varit så säker på att bara hemska människor som Luis Suarez sysslar med sånt där. 

Räddade av Loris Karius kunde vi dock fara upp i fullständiga glädjefnatt när kungen av Egypten, Merseyside och varenda Liverpoolstuga fick Messi att sitta med anteckningsblocket samtidigt som han trollade bort fem liljevita Spursspelare och satte, vad vi alla trodde, var spiken i kistan.

(Och fy i helvete vad jävla bra han är, va?)

Men gröna av avund att en spelare var på väg att stjäla showen från domarteamet knaprade de ihop till en sista kraftsamling.

Jon Moss, som vanligt för långt ifrån situationen, körde en snabb och snygg ”wash out” utan att ens veta vad som hände i situationen mellan Virgil van Dijk och Eric Lamela medan hans assisterande, efter lite betänketid, bestämde sig för att stjäla den största strålkastaren av de alla.

Hade Moss dömt straff direkt hade jag, faktiskt, inte ens klagat nämnvärt. Med trehundratolv repriser ser det ut som solklar straff vid hälften. Och som den mest uppenbara filmningen vid hälften. Oavsett vad RISKERAR man en straff med den rörelsen som van Dijk gör. Och det är något vi måste bli klokare med framgent.

Men det vi kan konstatera är att den assisterande domaren först har lyckats missa att Lamela faktiskt kommer från offside innan han ens kommer in i situationen.

Att han dessutom väljer att slänga in ett veto mot sin huvuddomare i 94:e minuten av en match som kan vara direkt avgörande för om UEFA:s Champions League-miljoner skickas till London eller Liverpool i höst är också så oerhört sorgligt teamwork att man vill bryta samman och dö.

En assisterande har alla mandat i världen att ta en straff. Om den är 110%. Om han har en väsentligt bättre position än sin huvuddomare. Men framförallt aldrig någonsin när huvuddomaren så tydligt markerat att han tagit ett beslut i frågan.

Återigen hade VAR räddat oss genom att Lamelas offside hade tagits med i beaktningen och det hade därmed varit våran boll att skicka upp på läktaren för att sjunga hem 2-1 och tre oerhört viktiga poäng. Två straffar hade varit noll och vi hade kunnat prata enkom om Mohamed Salah idag.

Jag har varit trött på dessa träben till domare länge. Och bägaren har runnit över fullständigt nu. Det gäller inte bara oss. Det var inte bara igår. Vi ser det vecka efter vecka. Match efter match. Spelet är för snabbt, domarna är för slöa. Deras chans att klättra i hierarkin är dessutom att synas och höras istället för att göra sitt jobb i det tysta och lyfta spelet och skydda stjärnorna.

Ge oss VAR nu, så att matcherna kan avgöras mellan 22 fantastiska spelare, tränare som lägger strategin under en hel vecka och inte en firande flaggviftare som såg sin chans att skina.

Igår dog det sista förtroendet för att plöfsiga 47-åringar ska få vara med och avgöra världens bästa fotbollsliga. Och jag hoppas verkligen att FA också inser det. Någon jävla gång.